Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1853, sida 1

— ———— —— Komministerns Dotter. Svenskt original. (Forts. fr. N:o 118.) Men ännu samma dag på eftermiddagen hade komministern ett samtal med sin dotter. Efter en dag utan dager hade solen, insvepande sitt hufvud i ett förvirradt omhölje af svarta töcken, sjunkit ned bortom bergen, utefter hvilkas väggar tjocka molnstoder började sin nattliga gång. Det hade stormat om dagen; stormen hade väl laggt sig, men ännu jagade skyarna skrämda öfver himlahvalsvete flyende för en fiende, som föraktade att vidare förfölja dem. Ångsligt blickade manans bleka skisva fram här och der mellan de flyktande molnskarorna, och lät da och då några matta strålar falla in genom fönstret till komministerns — numera till sjukrum inredda — lilla kammare. I detta rum hade nu den kända soffan med det svarta skinnöfverdraget blifvit utbytt emot en utdragssäng, skrifbordet stod öfverfylldt med medikamentsslaskör och burkar, och På Piphyllan hade ett till sjuklampa inrättadt vattenglas intagit pipornas plats. I kakelugnen glödde ännu några kol efter en eldbrasa, blandande sitt dunkla sken med N nattlampans. Clara satt på en stol framför sängen, hållande sin faders utmärglade hand i sin, hennes ögon hvilade oupphörligt på det infallna ansigtet, af hvars drag blott grundlinierna syntes återstå, och hvilkas fördjupningar halfdunklet i rummet blott gjorde ännu märkbarare. Efter ett bemödande att hafva gifvit sina lungor och