Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1853, sida 1

garna af lisskraster, uppenbarande sig än i ett skaldeverk, beståndande för årtusenden, än i den plöjda fåran på akern, som för nästa plöjning skall falla igen. Du vet hvad jag vill säga: det är för den högre verksamheten du har anlag. Och följer man sina anlag, så följer man Guds befallning. Men ... ju högre verksamhet, ju mindre lugn . . . ju lägre verksamhet, ju större lugn. Åtminstone är detta vanligen fallet. När dagakarlen efter slutadt arbete återvänder till sin koja, och der finner en tarflig men tillräcklig aftonmåltid, ett fridfullt hem, en lugn och stärkande sömn, så drifves kanske skalden omkring, utan tak öjver hufvudet, hungrande, icke egande något att luta sitt hufvud emot. Ilan mäste nöja sig att lefva i sina verk, den förre lefver af sina verk eller sitt arbete — det är skilnaden imellan att skapa för sekler eller Ögonblicket. Men — verldens största snillen hafva mången gång varit nödsakade att förrätta dagakarlens sysslor, för att kunna lefva. Sådant bör ej vara nedslående, ty under det triviala mekaniska arbetet slumra icke själskrafterna, utan vänta blott på att skjuta upp i en så mycket yppigare vegetation — likt åkern som mäste läggas i träde eller gräsvall, för att få behörig kraft att bära ädlare sädesslag. Om således, mitt barn! du känner dig ega kraft att skapa någonting stort, någonting herrligt, beståndande, så onse ej den tid förspilld, som du nödgas använda åt det lägre arbetet. Du skall få tid nog öfrig för det, hvartill du känner dig egentligen ega kallelse. För att få blommor måste man arbeta i jorden, och mest älskar man de blommor, som man fostrat sjelf. Och komma de sedan och rifva upp dina blommor, och förstöra ditt arbete, så tänk blott: skönare blommor vill jag uppdraga, trägnare vill jag arbeta. Den tanken skall stärka din hag, och trösta dig under lifeets motgångar. Bry dig ej om fattigdom, ej menniskors förakt!