gentliga bemärkelse en egen våplycka deruti att pressen allt hittills med sådan skonsamhet öfversett med honom. Estersöker man hvilka gåfvor kunnat höja honom till den samhällsplats han nu innehar — erfarenheten har nemligen, märkvärdigt nog, ännu ej förmått utrota den gamla fördomen, att en sådan plats förutsätter vissa mera ovanliga egenskaper — så finner man att de hufvudsakligen bestå uti fit att kompilera åtskilliga tråkiga theologiska skrifter, en temligen god beläsenhet i vissa delar af kyrkohistorien, samt i moraliskt afseende den medgörlighet till karakteren, att han kunnat förneka och handla tvertemot den tendens och de åsigter både i politiskt och kyrkligt hänseende, från hvilka han i yngre år hemtade sitt enda anseende. Detta, i förening med mycken mjukhet och stort devouement för vöfverheten, hvilka icke utesluta prelatensiska anspråk vid andra tillfällen, hvilka deremot i sin ordning icke utesluta en viss kärvänlighet emot embetsbroder och underordnade, — detta utgör de gåfvor, som understödda af den nu blåsande reaktionära vinden, blåst upp hr Reuterdahl på taburetten. Om han, efter hvad vår teckning visat, sitter der såsom en sådan der olycklig medelmåtta, som hr v. Hartmansdorff en gång ansåg att den nya skolorganisationen skulle bortrensa från samhällets höjder, så kan han dock trösta sig med skaldens ord: O4 peut on etre mieux quau sein de sa samille? Det är måhanda sjelfmedvetandet att på den plats han innehar icke vara sämre an någon annan, som ingisvit hr Reuterdahl dristigheten nog att icke skygga tillbaka hvarken för onmärkningar i konstitutionsutskottet, om hvilka han af erfarenheten väl vet huru litet de betyda och buru behändigt de kunna pareras undan, eller ens för det allmänna omdömet. En annan manöver, som Aftonbladet haft den förtjensten att framdraga och som äfven i sinom tid kommer under hr Reuterdahls departement, är det af riksarkivarien, eller den genom ett egendomligt nog tillkommet tryckfel i Friskytten så kallade Ryskarkivarien, Nordström uppgjorda förslaget att genomdrifva, såsom det befaras, åtskilliga förändringar med aflöningarne i riksarkivet, utan ständernas hörande. Man är nu nyfiken att få se huru långt hr Reuterdahls courage i detta hänseende sträcker sig. Lägges härtill det å bane varande förslaget att fuska bort det obetydliga framskridande, som man på de sista tio åren, efter ett lika långvarigt som mödosamt kämpande, ändtligen börjat skönja i elementar-undervisningsverkens organisation och som, ehuru visserligen blott en halfmesyr, likväl innefattade en förbättring, och slutligen sättet att behandla det nya kyrkolagförslaget, hvilket, sedan man förut sökt begrafva det i konsistorierna, nu blifvit afsides lagdt borta i en landsort — lägges allt detta ihop, så måste det erkännas, att den nuvarande chefen för ecklesiastik-departementet, oaktadt sina i öfrigt inskränkta andliga gåfvor, icke tyckes sakna en viss vilja. Om denna är ond eller god, derom må enhvar af det föregående dömma. Men det är åtminstone godt att dessa sträfvanden komma i dagsljuset; man måste endast beklaga att med den öfvervägande makt, som enligt vår grundlag tillkommer konungen, nemligen att allena besluta, blir det på sistone konungens ära och historiska minne, som lider den svåraste afbräcken af en rådgifvare, som vare sig af oförmåga att fatta tidens fordringar, eller ovilja att hörsamma dem, söker till alla dess delar, med alla dess orimligheter och missbruk, bibehålla ett kyrkoväsende, hvilket, likasom katholicismen, på allt sätt motverkar de andliga lifskrafter, som uppvaknat här och der inom forsamlingarne, hvilka krafter dock äro de som ytterst bestämma all civilisation. Konung Oskars regering äger likväl ljuspunkter, som icke borde bortskymmas eller förmörkas af sådana rådgifvare