Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1853, sida 1

HJ OO O—————K —lö—p—aÄa2rt—2kat A—A p— ———— Floren och Åkersält, sammanträffande på den gemensamma plats, der de blekte sina väfvar, öppnade följande samtal. — Nå söta du! — sade fru Äkersält, — det var fasligt hvad det gick raskt med att få det här partiet uppgjordt Vore Man soupconneuse, så kunde man misstänka både ett och annat. — Ja det har rigtigt gått som att raka smör ur ugnen, som man säger. Madam Boqvist lär allt ha rätt, hon. — Kan det vara möjligt! — Jo nog är det på tok, alltid. Jag säger ingenting, och inte mina ord efter mig, men efter hvad som Lovisa har sagt, så skall froken litet imellan vara besvärad af opasslighet . . . Syster förstår . . . — Nej säger du det, söta du! . . . och så skall det bära hufvudstupa ut att resa ... — Också det bevisar alt det är ugglor i mossen, för var säker att det inte blifvit någon resa af, så snåla som Palmsvärdens är, om det inte stått till som det står. — haronens skulle säledes veta af ... — Det säger jag inte, för nog hade de väl ändå haft så mycken skam i sig att de inte velat ha något kontraband in i slägten, men till lycka för grefvens ä de så enfaldiga att de ingenting begripa sjelfva, och ingen lär väl heller ha stött på dem att de skulle se upp . . . för min del skulle jag åtminstone akta mig för att göra det, för jag är bara glad att nådig fröken kommer bort, för hon ställer baresta till trassel. — Jo jo! — suckade fru Åkerfält, — rätt som det är få vi väl lof att borrt allihop. — Ja, gunås! det lär väl gå den vägen. Det har gubben min till tacken för att han i så många herrans år skött den grefliga trädgården, för liten lön nog.