nalle långsamt utgick på stridsplatsen, likväl icke utan att hafva emottagit åtskilliga påstötningar af en tio fots pik. Han var van vid dylika saker, och gick baklänges resande sig rak upp. Ensamma på bataljfältet stodo de båda ojuren, likt försigtiga kämpar, och betraktade hvarandra; björnen lade sig ner med hufvudet upprätt och grinande tänder, under det att Attakapas stod full af förundran, med utvidgade ögon, slående sig på sidorna med sin långa och buskiga svans, och i stor vrede uppkastande jorden med fötterna. Björnen syntes föga böjd att begynna anfallet, och tjuren, stående stilla ett ögonblick, gjorde först ett språng bakåt, så ett framåt. Nalle tycktes icke vilja börja anfallet på något sätt, tills en af väktarne med en jernkäpp slog honom på refbenen och sålunda fick honom i rörelse. Detta ansåg tjuren för en hotande demonstration, samlande all sin styrka rusade han vildt på sin fiende, fattade honom på spetsarne af sina horn, och kastade honom likt en klisäck upp emot jerngallren. Björnen sjöng ut, och nedföll midt för sin motståndares nos. Förtörnad häröfver vände tjuren till andra delen, björnen fattade honom då i låret och tillfogade honom ett djupt sår. Men Attakapas kastade bort honom med en spark, förnyande anfallet, vände han åter hufvudet till och rusade på. Denna gång var han icke så lycklig, björnen grep honom öfver ögonen, ingräfde sina huggtänder i den hårda huden och höll honom som i ett skrufstäd. Nu var det tjurens tur att sjunga ut, och han gjorde det, vrå lande starkt med ett ljud gräsligare än alla tjurars i Bashan. Några minuter stodo sakerna sålunda, och tjurens vrålande blandadt med björnens grofva rytande, gjorde en fasaväckande musik, passande för en dans af djeflar. Nu kom en paus, (björnen hade släppt sitt tag) och för några minuter syntes det vara tvisvel underkastadt om icke leken vore uppgifven. Men väktarens trollstaf (tio-fots piken) satte åter björnen i rörelse, och nu gick det till anfall. Nalle försökte att hålla sig fast på tjurens rygg, och högg huggtänderna i honom på åtskilliga ställen, så att det röda blodet flöt liksom vin ur Lunas bryggkar. Men Attakapas kastade upp bakbenen och fattade Nalle på hornspetsarne, skakade upp honom rätt hjerligt och lät bitar af pälsen flyga som fjädrar i en rasande storm. Nalle skrek ÅNog(på björnspräket); men tjuren fullföljde sitt öfvertag, och gjorde ett rasande anfall midt på sin fiendes hufvud, körde ett horn i hans öga, borrade in det och krossade denna ömma organ i atomer. Blod fyllde hålet, och den stackars Nalle blind, blödande och i dödskamp vände tillbaka med ett rytande till farväl. Men Attakapas fångade honom i återtåget och med hornen rullade omkring honom som ett klot. Många gånger upprepades denna rullning tills slutligen efter mer än en timma, Nalle vände sig sjelf på ryggen, krossad, blödande och död. Attakapas förklarades för segrare, under det mängdens applåder stega till himlens sky. (Ur Borås Tidn.)