gen ingalunda sägas vara så beskaffad, att den icke kan gifva anledning till allvarsamma farhågor. Vi för vår del tro, att ställningen sortsar att vara fullt ut lika hotande, som vi alltid under de senaste åren ansett den vara. Då det i de flesta länder råder ettstarkt missnöje med den bestående, på bajonetterna uppburna tingens ordning, och det politiska system, som de styrande följa, verkar derhän att snarare vidga att fylla svalget emellan dem och de styrda; då den konst, som man använder i några länder, förnämligast Frankrike, att låta den på allt sätt uppmuntrade förverfsverksamheten tjena ttll asledningsmedel för missnöjet, visserligen kan göra äsystad nytta till en tid, men, så länge de rätta anledningarne till missbelåtenheten icke undanrödjas, sannolikligen icke i längden uppfyller sitt syftemål, i synnerhet om hungersnöd, penningeoch arbetskriser skulle tillstöta; slutligen då det är ingenting mindre än otroligt, att sjelfva de styrandes säkraste stöd, armåerna, desse nyare tidens pretorianer, endera elektriserade af de på djupet arbetande och omkringsiggripande demokratiska idberna eller smittade genom det förledande exemplet af militär-revolutionen i Frankrike — ty något annat var ju icke på det hela taget Bonapartes Decemberdåd — en vacker dag vilja på egen hand ingripa i det allmännas angelägenheter och börja diktera lagar för furstarne, som i sjelfva verket äro armernas skyddslingar; så kan det sannerligen icke nekas, att rätt starka anledningar förefinnas att befara ett förnyande af de rörelser som 1848 så våldsamt skakade de gamla samhällena i alla deras fogningar. Huru snart ett sådant utbrott är att emotse, är naturligtvis omöjligt att förutsäga, men det kan inträffa snarare än någon anar. Liksom det blott behöfves en enda liten gnista för att spränga ett krutmagazin i luften, kan här en ringa anledning vara tillräcklig för att bringa det koncentrerade missnöjet till en explosion. Huru hotande ställningen likväl synes vara, kunde det ändå vara tid att afleda den annalkande stormen. bertill gifves dock i vår tanka, blott ett medel, och detta är —försoning. Ja, man må anse det som en chimer eller icke, så påstå vi fortfarande att försoning är det bästa och säkraste medlet att lösa svårigheterna och förekomma våldsamma omhvälfningar. Der sakerna blifvit bragta på en sådan spets som fallet är i flera af kontinentalländerna, är dock en försoning endast möjlig under den förutsättning, att de styrande sjelfva taga första steget, helt och hållet ändra system samt allvarligen bemöda sig att, genom tidsenliga förbättringar och billiga koncessioner för folkens önskningar, återvinna dessas förlorade kärlek och förtroende. . —W2Wtt c,