Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1853, sida 2

mänt sades, satt sig tillsammans för att vid tillfälle klappa om herr grefven, så vågade denne ej vidare lemna sina rum, och Ragnarsborg liknade numera snarare en fästning än ett fredligt herresäte. Komministern å sin sida hade gjort alla bemödanden för at! blidka sinnena och förebygga ett utbrott af den, visserligen i sig sjelf rättvisa, harmen, men oviljan emot grefven var så djupt rotad, att alla föreställningar voro förgäfves. Och grefven, långt ifrån att låta de hotelser, som dagligen kommo till hans öron, verka på sig, blef blott deraf alltmera förbittrad — han ville lära det packet mente han, och lät i främsta rummet sina underhafvande, som han hade närmast för hand, umgälla hvad alla i hans ögon brutit. Då hans inspektor, frälsekamrerarn Åkersält icke var ett lämpligt verktyg att utföra grefvens hämnd, emedan han gick alltför lamt till väga med bestraffningar och i öfrigt de underhafvandes tillhållande att uppfylla sina skyldigheter, hade han engagerat en f. d. gardist Fräck såsom ett slags kontrollant på Äkersält, och denne, en menniska helt och hållet utan samvete, omfattade med begärlighet tillfället att dels tillvinna sig grefvens ynnest, och dels tillfredsställa sin lust för blodsugningar. Men grefven saknade icke äfven andra biträden. Kronofogden i orten, assessor Strääf på Lidsjö, en person, som för sina utpressningar var allmänt hatad, hade med en viss skadeglädje sett den vändning det allmänna tänkesättet tagit emot grefven, och, fägnande sig åt att ha fått en så mägtig bundsförvandt, beslöt han att ge luft åt en länge qväfd hämndkänsla. En trogen verkställare af sina föreskrifter fann han i sin närmaste man, kronolänsmannen Bofink. ( Ont ) Forts.