lisens försvar, tack vare konstaplarnes frimodiga vittnesmål, att mannen var komplett öfverlastad — men den allmänna opinionen faller en annan dom. Den gäsning, som af en mängd dylika åtgöranden å polismaktens sida, länge herrskat i sinnena, har slutligen kommit till utbrott och förbereder en demonstration, som säkerligen ej blir svag, emot samma myndighet. Vi hafva med största sorgfällighet undvikit att gifva näring åt denna gäsning, alldenstund det är så vanligt att tidningarne alltid få bära skulden för sådana saker, oaktadt vi för denna försigtighet varit utsatta för många och stora obehag. Men vi skulle svika vår pligt, om vi ej slutligen toge bladet från munnen och gjorde de föreställningar emot polismaktens godtycke, som allmänna rättskänslan ovägerligen kräfver. Det gör oss ondt att dessa anmärkningar skola träffa en person, sådan som polismästaren Norin, hvars redbara och aktningsvärda personlighet en gång tillvann honom lika många vänner, som hans besynnerliga förfarande på sednare tider nu ådragit honom motståndare. Vi hafva mer än en gång frågat oss huru ett sådant beteende kunde stå tillsammans med den mensklighet, godhjertenhet och frisinnhet, som städse utmärkt hr N., och vi hafva blott kunnat finna en rimlig förklaringsgrund, nemligen den: att han alldeles förbisett verkningarne af de straff han så frikostigt utdelar på dem, som de drabba; att han betraktar alla olyckliga, som komma inför hans domstol, som förlorade menniskor, utan känsla och utan begrepp; samt att han deremot blindt förtror sig åt de underordnade tjenstemännens urskiljning och rättskaffenhet, glömmande att dessa män sjelfva ntgått ur samma klass, hvilkas medlemmar så lätt af polisen göras till brottslingar. Det är ej gerna möjligt, att polism. Norin, om han blir uppmärksamgjord på dessa förhållanden och på den kompakta opinion han har emot sig, ej skall lägga en tygel på sina underordnades kitslighet och vinstbegär och återföra dem inom rätta gränserna för deras verksamhet, som är: att genom varning, foglighet och lämpa ställa till rätta och afböja oordningar, icke att fylla poliskammaren med anklagade och vittnen för de obetydligaste saker, än mindre att störa den borgerliga friheten på det sätt som hittills skett. Emellertid måste äfven något annat steg tagas än blotta ord, och i så fall känna vi intet verksammare medel mot det onda än det vi redan föreslagit, nemligen att polisens andelar i sakören upphöra uti bränvinsmål likasom de upphört i andra mål. Innan vi sluta, vilja vi i sammanhang härmed fästa uppmärksamheten på det lindrigast sagdt otillbörliga, som ligger deri, att polisen blott äger ett enda arrestrum, den s. k. Finkan, hvarest män och qvinnor om hvartannat sammanfösas. Så kastades härom natten en lös och drucken qvinnsperson in i detta häkte, hvari förut tre karlar förvarades. (Det kan i parenthes tilläggas, såsom ett bidrag till vår poliss historia, att då detta inträffade, observerades den poliskonstapel, som bragt qvinnspersonen i häktet, stående utanför, hånande den i häktet inneslutna). Det tyckes som poliskassans tillgångar borde medgifva, att ännu ett rum anskaffades, för att åtminstone hålla de båda könen åtskiljda. Hr Rancherayes konsert i går afton var besökt af en fåtalig publik, såsom det var att befara denna årstid. Hr R. hade dock verkligen förtjenat att äga flera åhörare, ty hans spel vittnade icke om ynglingen, utan om den fulländade artisten. Han besitter en ovanlig färdighet, har en vacker, stark och mjuk ton, samt röjde i sin egen komposition originalitet och studier. Denna komposition var en naturmålning, målande en sommarqväll på landet, med sogelqvitter, 2olsharpa och vallhorn, och ägde många ypperliga momenter. — Såsom en kuriositet må nämnas att hr R., såsom venster