Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1853, sida 1

der med lang näsa, och har ingenting för de kol hon brände. Men tycker du det inte är löjligt, du också 2 — Jag tycker Röding gjorde allra rättast att inte hos henne underhålla några förhoppningar ... — Men om hon är så galen, så må hon väl gerna hat. Röding är klok, han — det kan rendera honom mången läcker bit, som han annars blef utan ... — Kära hustru, låt oss tala om någonting annat, — sade komministern otåligt. Dermed var så mycket sagdt att: om du ville vara så artig och gå din väg, så gjorde du mig en reel tjenst. Komministerfrun fnurrade på sig, och gick tvärt ut, tagande brefvet med sig. Hos Clara var hon icke lyckligare. . — Se här skall du få se, Clara, jag har någonting, — sade gumman, ännu gömmande brefvet under sitt förkläde. Clara, som icke var serdeles nyfiken utaf sig, sade, utan att se upp från det arbete, som hon höll på med: — Hvad är det då, min mor? — Nej, gissa! — Hur skall jag kunna gissa? — Nå så se der då, — sade modren, som blef förargad öfver denna likgiltighet, och stack bresvet mitt under näsan på Clara. Ä — Eu bref! — sade Clara. — ÅÄr det till mig? — Nej, det är det väl inte. Läs bara: Komministerskan, Högädla fru Dorothea Bäck, född Stångberg. Clara, som väl visste, att gumman icke fått något 8 bref med posten på många år, blef verkligen litet nyfiken, och kastade ögat på poststämpeln, hvilken var Norrköpings. Hon hade icke svärt att sluta hvarifrån brefvet var; en lätt darrning öfverfor henne.