Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1853, sida 1

ordentlig affärsman, och för det andra emedan det var så gentilt skrifvet, hvarmed hon icke ensamt afsåg picturen, hvilken Röding verkligeu hade vacker, såsom i allmänhet är fallet med våra yngre prester, utan äfven sammansättningen, som hon ansåg som ett non plus ultra af vändningar. Hon gick in dermed till sin man, och blef ej litet förundrad då han, efter att hafva genomläst brefvet, runkade på hufvudet, och lade det ifrån sig, utan att yttra ett enda bifallsord. — Nå, hvad är det för fel, om jag får fråga? sade gumman stött, och satte händerna i sidorna. — Kära min gumma, låt oss inte tala om den saken, det lönar ändå inte mödan. — Förstår! för att han skrifvit till mig och inte till dig ... men det var jag, som hade skickat med honom ostarna, och då skulle han väl okrisva till mig, vet jag. Eller kanske ville du att han skulle skrifva till Clara! men det tycker jag är bäst att spara så länge, för flickan kan nog bli yr i hufvudet ändå. — Jaja men, — suckade komministern. — Nå nå, trösta dig, han öfverger henne inte. Ser du inte han säger att mamsell Lena smusslar åt honom två tre krus sockerdricka om dagen, men det har hon ingenting för, säger han . .. det är visst den der mamsell Lena, den gamla hushållerskan, som han talte om en gång. Hvad hon skall bli långnäst när hon får höra att han är förlofvad . . . men det måste jag tala om för Clara . . . hon måtte väl aldrig bli ängslig för att hon har en rival! åh strunt, han gjorde ju sjelf så mycket spektakel afna, för hon är så giftasgalen ... så tokiga qvinnfolkena kunna vara, somliga ... — Det har du allt rätt i, min vän! — sade komministern tvetydigt. — Ja säg det. Ha ha ha! mamsell Lena får stå