Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1853, sida 1

Gunilla började att med kammarjungjfruns tillhjelp göra sin toilette. Några dagar förgingo, och Kuno lemnade knappast sitt rum. Föräldrarne ansågo detta som ett godt tecken. En qväll hade han farit ut för att meta, eller egentligen för att föreställa sig, att han hade någonting för sig. Från sin båt hade han sett komministern och hans fru, åtföljda af Stina, som bar ett stort knyte, begifva sig nedåt ängen, der man höll på att slå. Gripen af en oemotståndlig längtan, lät han sin båt sagta glida öfver sjön, på hvars andra sida han fastgjorde den. Han gick uppåt backen, åt komministerbostället till, men långsamt, likasom han varit obeslutsam om han skulle fortsätta eller vända om. Men han vände icke om. Allt var så tyst och stilla omkring det lilla huset. Ingen varelse syntes. Kuno vågade närma sig, ett fönster stod öppet. j Han såg in. Clara satt framför klaveret. En fullgråten näsduk låg bredvid på stränglådan. Stödjande sin armbåge emot brädet framför klaviaturen, hvilade hennes panna i hennes venstra hand. Hennes rika lockar flöto kring hennes skuldror.