Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1853, sida 1

Kuno drog sig litet tillbaka, då Clara ändradt ställning. Men hon steg ej upp. Hennes fingrar rörde tangenterna. Hon slog an ett par ackorder, och med en himmelsk stamma sjöng hon: Kuno, trogen systerkarlek Helgar jag åt dig. Fordra ingen annan kärlek Ty det smärtar mig. Lugnt vi råkas må som vänner, Lugnt vi skiljas må; Tåren, som mitt öga bränner Kan jag ej förstä. Hon tystnade. Hon tog sin näsduk, och hållande den med sina begge händer, lät hon hufvudet sjunka deri. Kuno hade knappast styrka att aflägsna sig. Hans inre var upplöst. Han flöt i tårar.