Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1853, sida 2

Då ins. emellertid tyckes äfven här hafva bortglömt hvad red. tillförene i ämnet yttrat, torde vi få påminna om följande. Det skrefs i denna tidning för någon tid tillbaka: Vidare har poliskammaren begynnt hålla efter försäljningen af spirituösa drycker på söndagsqvällarne. Motivet är utan tvifvel godt: man vet huru kroglifvet på söndagsaftnarne och nätterna förstör för mången arbetare, utom allt annat, den följande arbetsdagen — tillämpar man lagen för krogarne, fordrar rättvisan att den äfven tillämpas för de förnämare värdshusen — är det den ringare förbjudet att taga sig en sup på söndagsqvällen, så må det ock vara den förmögnare förbjudet att dricka punsch o. d. — Vi erkänna alla dessa skäl såsom ganska bindande och dock kunna vi ej undertrycka en känsla deraf, att det ligger något förhatligt i detta förmynderskap, som en polismyndighet kan taga sig öfver en mängd s. k. sria menniskors görande och låtande. Så stora ifrare vi äro af jemlikhet inför lagen och lagens lika tillämpning på alla, äro vi böjde att påstå, det tillämpandet af dylika lagar, som de ifrågavarande, endast bör äga rum der, hvarest missbruk verkligen inträffa, d. ä. på sådane minuteringsställen, hvarest oordningar Verkligen passerat. Månne icke den tillsägelsen ifrån poliskammarens sida, att hvarhelst slagsmål, fylleri eller andra nattliga orgier ägt rum på söndagsaftonen eller natten, utan att värdshuseller krogvärden derom genast underrättat polisen, der kommer lagen att i hela sin stränghet tillämpas? Manne icke den fruktan, som härigenom blefve idkaren af en dylik näring ingifven, skulle verka fördelaktigare på ordningen, än grundsatsen att på förhand öfverallt tillämpa det ifrågavarande söndagsförbudet. Ty, ännu en gång, det är ju missbruket man vill hämma? Man säger att söndagsaftonen alls ej bör upptagas af sådane sörströelser, som göra denna försäljning nödig — nåväl! må man då ock inom det enskilta lifvet anse alla nöjen och samqväm på söndagsaftonen förkastliga! Straxt härefter yttrades: Åsven emot ett tredje sätt att tillämpa bränvinsförsattningarne å polismaktens sida, måste vi göra en anmärkning; d. ä. emot denna makts ifver att gripa, häkta och pliktfälla af starka drycker öfverlastade personer. vi hafva hört en mängd klagomål i detta fall, och det visst icke af personer, som äro fylleriets beskyddare och vänner. Strängt principmässigt taget, har den borge rliga ordningens upprätthällare alls ingenting med min person att beställa, så länge jag icke på nagot vis störer denna ordning. Ar denna sats riktig, så bör ingen menniska kunna antastas blott derföre att han är öfverlastad, intill dess han stört den allmänna ordningen, genom oljud, slagsmål eller dylikt. Innebär nu allt detta ett försvar af polismaktens beteende i de sall hvarom här är fråga? Vi betvisla ej att ju ins. kan alltför väl undvara den ljumma, för att icke säga tvetydiga målsman inom pressen, som han och hans intresse haft i denna tidning, ty vi erkänna öppet att det finnes intressen, som vi sätta högre, nemligen den borgerliga friheten och ordningen, den allmänna sedligheten och den enskiltes rätt, denne enskilte må tillhöra bränvinets tillverkare, försäljare eller förtärare. Det är ifrån dessa synpunkter vi ock ämna fogligt, men allvarsamt uppträda emot de verkligen upprörande vexationer, som på sednare tider blifvit begångna af härvarande polismyndighet, hvilken såsom skydd för en sann och god ordning borde af alla vara älskad, men som nu, genom de vapen orimliga lagar gifvet den i händer och dessas kitsliga användande, ådragit sig en nära nog allmän ovilja. Någon annan hjelp emot detta onda — så länge poliskammarens chef anser sig skyldig att i allt taga sina underordnade tjenstemäns parti — se vi dock ej, än att polisen beröfvas de bötesandelar, som nu synas vara de mest verkande driffjädrarne till dess nit, eller som åtminstone innebära en svår frestelse för de underordnade polistjenstemännen att i tid och otid göra sin makt gällande. Det har länge varit vår afsigt att yttra några allvarliga anmärkningar i detta fall, men vi hafva föredragit att anses för ljumma, sramför att ådraga oss den beskyllning, som alltid göres tidningarne, att det är de, som uppäggat sinnena och framkallat det missnöje, som utan deras uppvigling aldrig hade uppkommit.