11719(174(44. Till redaktionen af Handelsoch SjösartsTidningen! Några utdrag af den artikel mot bränvinstillverkningen m. m., som kom Tit. tillhanda den 23 förl. månad med anhållan om dess snara intagande i Tit. tidning, blesvo ändtligen synliga den 10 dennes, och således efter 16 dagars moget öfvervägande. Att artikeln icke skulle intagas i sin helhet, utan efter beqvämlighet styckad, var väl att förvänta, men att Tit. förklaring öfver det länga dröjsmålet skulle blifva så lam och intet sägande, föreföll deremot oväntadt. Ins. ser till och med att den vanliga bristen på utrymme i Tit. tidning nära hade blifvit en oskyldig orsak att Tit. lifdömt hela artikeln, emedan den, enligt Tit. förmenande, slutligen syntes blifvit något för gammal. Insändaren nekar visst icke att detta Tit. påstående är rigtigt, men hoppas att Tit. icke också påstår att detta artikelns föregifna fel beror på ins., utan på Tit. sjelf. Onekligen är emellertid detta ett eget sätt att bemantla den troliga meningen, nemligen artikelns nndertryckande; men huruvida sättet är särdeles sinnrikt. eller länder Tit. till någon egentlig fromma, torde redan allmänna meningen hafva afdömt. Att artikeln nu icke helt och hållet undertrycktes, torde man tillskrifva den 4privata påminnelsen, som man tog sig friheten meddela den 3 dennes, och icke den tro ins. vågar hysa, att artiklar om bränvinsfrågan ej kunna blifva för gamla förrän superilasten upphört, hvarpå man nog torde få vänta länge, ifall alla de meningar, som icke smaka vederbörande väl, skola efter behag få multna af ålder i deras gömmor. Anyo kommer nu ins. och faller Tit. besvärlig med anhållan, att om utrymme skulle finnas i Tit. tidning under loppet af följande 16 dagar för artiklar, som afhandla bränvinsfrågan, Tit. då hade godheten intaga denna uppsats. Ins. förbehåller sig dock denna gång att hans lilla anförande icke må blifva styckadt, utan då heller helt och hållet makuleradt, då i så fall ins. äger i handom kopia deraf, som nog i sinom tid torde kunna få utrymme i någon annan tidning. Tit. har till en början haft godheten fästa ins. uppmärksamhet derpå, att hans grundsats, det den enorma bränvinstillverkningen är roten och orsaken till minutering och lönnkrögeri, samt den ohyggliga fyllerilastens gripande omkring sig, och icke tvärtom, eller att superiet skulle vara den rätta orsaken till tillverkningen, varit och är ganska omtvistad, samt tillägger adet är i sanning en sak, som ej är så lätt att afgöra. Ins., som visst icke kan förmena någon att med flit göra sig enfaldigare än han är, torde till en början få framställa den enkla frågan: om Tit. verkligen på fullt allvar tror att man drack bränvin innan det tillverkades något sådant? Om denna fråga måste besvaras med nej, så ser åtminstone ins. ingen svårighet uti att begripa, att om man upphör med denna tillverkning, så måste ju också drickandet upphöra. Det finnes stora sanningar, som just för deras enkelhets skull hafva blifvit förbisedda af de Ålärdak, gudnås så visst, men som ständigt kunna begripas af vanliga praktiska menniskor. Den advokatoriska förmågan, att göra svart till hvitt, då det passar sör vissa personers eller klasscrs åsigter och intressen, har hittills alltsörväl lyckats bortblanda korten i denna fraga, till stor fromma för bränvinsbrännarne, men till omätlig skada för fosterlandet. Ins. hade verkligen icke väntat att också Tit. skulle vara förd bakom ljuset och insvept i den snäfva, men af herrar tillverkare alltid med mycken konst såväl draperade täckmanteln: uppbör att förtära bränvin och tillverkningen måste af sig sjelf upphöra! De veta nog, de goda herrarne, att den om sitt eget väl ty värr alltför klent upplyste arbetaren ej så lätt låter hejda sig i detta olyckliga förtårande, och triumfera emellertid i tysthet i någon mörk vrå af sitt bränneri, öfver att denna deras fras och falska apostlalära genom pressen och lagstiftningen göres till en trosartikel. Men nationen skall icke längre lyssna till dessa falska profeter, antingen deras lära hädanefter förkunnas från talarestolen eller den del af pressen, som genom sitt haltande på båda sidor, medan den sjuka saken skall försvaras, allt för tydligt visar hvars andas barn det är, som vandrar under kåpan. Eller om man nu för ett ögonblick skulle antaga deras bakvända sats, att bränvinets försäljande och förtärande bör antastas och förföljas, medan den enorma tillverkningen skall vara nästan fri från både kontroll och beskattning, och tillverkarne sjelfva ofta hedras som om de vore landets verkliga välgörare; att minutören och värdshusidkaren deremot skall förföljas i tid och otid samt rubriceras såsom lagbrytare och i många fall behandlas som vore han en verklig missdådare, derföre att han i sista hand, ofta mot sin vilja och t:llfölje af den oundgängeliga nödvändigheten så länge bränvin finnes, måste räcka dessa herrars giftfabrikat åt folket; om man vill antaga dessa deras läror, och äfven tro att de mena ärligt med sitt rop mot bränvinets förtäring, så att det icke endast innebär ett blindt allarm för att derunder få tillverka så mycket ostördare, så må de då uppgifva oss ett kraftigt och framför allt verkställbart medel att utrota denna ohyggliga förtäringslusta, då icke tillverkningens förqväfvande kan inför dem vara rätta anfallspunkten. På förhand måste vi dock tillkännagisva, att vi, såsom medel mot denna förtäring icke kunna antaga den nu gällande förordningen om försäljning af spirituösa drycker, ty den dagliga erfarenheten har lärt att den, som till följe af sin ställning i samhället tvingas att befatta sig med denna varas försäljning kan, om han vill, på tusende sätt eludera och kringgå denna lag, som dessutom i sig sjelf innebär de största orimligheter, må också den deröfver vakande myndigheten om möjligt utveckla tio gänger mera, mahända välment men dock onyttigt nit, än hittills skett. Icke heller kunna vi som verkställbart, eller för det stora hela verkande medel, antaga de i öfrigt ganska aktningsvärda, enskilta föreningar mot det onda, som vissa handlande sig emellan gjort, ty praxis, denna mästare för all kammarklokhet, har lärt att dylika öfverenskommelser endast ske till fromma för dem som icke ingått i föreningen, och sådana finnas alltid och allestädes, synnerligast i ett större samhälle. Allraminst kunna vi, såsom till ändamålet verkande medel, antaga de fromma önskningarnes eller tomma deklamationernas skiftande säpbublor. Mångårig erfarenhet borde äfven dervid hafva öfvertygat hvar och en, att om de än äro vackra att förnimma, så måtte dock deras verkan mot fylleriet vara olyckligt långsam, i fall de kunna åstadkomma någon egentlig verkan alls. Dessa äro emedlertid ungefär de medel, som hittills begagnats, alla samman icke olika hvita plåstrev. Men det måtte nu återstå ett annat medel, något hemlighetsfullt, mystiskt medel, som de herrar hafva i sina fickor, hvilka så ifrigt endast tala mot bränvinets förtärande medan de med harfoten öfverstrvka