deral Iramre delen diktad. Dada dessa Spräckor besunnos i kölplåtarne dels ofvanför, dels i den öfra nagelraden. Det var alltså sannt hvad dessa föraktade vittnen hade uppgisvit! För vår del bekänna vi upprigtigt, att detta resultat var högst oväntadt. Väl anade vi att någon grund fanns för angifvelsen, och trodde att denna möjligen kunde ligga deri, att någon obetydligare bräcka i en plåt blifvit af angifvarne, med eller utan förmåga att bedömma dess farlighet, ansedd eller uppgifven att vara af större betydenhet, än den i sjelfva verket var. Det var omöjligt att föreställa sig, dels att en fabrikant skulle kunna prestera ett beställdt arbete, af den vigt och betydenhet som en ångbåt, utan att vara fullt säker på det några vådliga bristfälligheter icke kunde finnas; dels att sakkunige besigtningsmän skulle kunna godkänna ett sådant arbete, utan de voro fullt förvissade om att några farliga brister derå ej funnos. Nu visar det sig dock att hvad vi ej ansågo möjligt, det har varit verkligt. Till besigtningsmännens ursäkt länder visserligen, att de båda sprickorna befunnos i kölen, således på en plats, som måste vara ytterst svår att noga granska, särdeles i en mörk docka; dock hade tvenne af besigtningsmännen, kaptenerne Aqvist och Söderberg, efter egen utsago, mångfaldiga gånger besökt och betraktat fartyget under dess byggnad, hvarföre ock kapten Åqvist intygade, att han ej trodde att det fanns en plåt i fartyget, som han icke särskilt granskat. Vi äro visst ej så obilliga, att vi icke inse, det äfven med största uppmärksamhet man kan förbise t. o. m. så stora bristfälligheter som de förevarande, särdeles då de befinnas på ett sådant ställe; men då fråga vi ock: hvartill tjenar en besigtning? hvad trygghet lemnar den köpare derför att de emottaga ett fullgodt arbete? Den största förebråelse i denna sak drabbar likväl fabrikanten, hvilkens upprepade försäkringar att arbetet vore utfördt med den omsorg, att något ypperligare aldrig blifvit gjordt, befinnas hafva hvilat på så lös grund. Vi vilja gerna tro — det är ej ens möjligt att föreställa sig annat — att hr Keiller varit okunnig om rätta förhållandet — ehuru vittnena påstå att han derom blifvit underrättad — men borde han ej hafva anbefallt sin verkmästare och sina arbetare den uppsigt och noggrannhet vid arbetets utförande, att de aldrig skulle vågat ådraga honom — att nu ej tala om andra menniskor — en sådan risk? I alla händelser är det fabrikanten sjelf, som måste bära ansvaret, hvilkens felet än må vara. Det gör oss ondt att nödgas framhålla dessa omständigheter, hvilka nödvändigt skola åtminstone till någon tid rubba förtroendet till en anläggning, som är af så stor betydenhet och vigt för orten, som hr Keillers mekaniska verkstad, och som sysselsätter ett stort antal arbetare — men det är icke vårt fel att saken tagit denna vändning. I alla händelser har bolaget intet skäl att ångra att fartyget blifvit antaget, på de vilkor som skedde. Så snart de upptäckta felen blifvit rigtigt iståndsatta, kan man vara viss på att fartyget är godt, sedan sjelfva de mot hr Keiller uppträdda vittnena måst vidgå, att några flera brister än de uppgifna ej föresinnas. Bolaget eger då i god tid ett färdigt och fullgodt fartyg, hvilket det eljest måst sakna ännu ett år. Hade bolaget ej antagit Wenern, så hade detta fartyg sannolikt alldrig kommit att undergå någon vidare besigtning och bolaget hade då alltid — åtminstone till någon tid, till dess bristfälligheterna blifvit på annat sätt upptäckta — fått bära förebråelsen, att hafva på lösa angifvelser vägrat honorera den förbindel