Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1853, sida 3

ö och som oftast för smuts skull A— UmlHIStOE Lörhaållandet Sistlidet ar. Insändl. Väl står publiken i obligation till vederbörande för det att publika platser och gator blifvit sörsedda med namn, men det tycks dock, som man härvid hade gjort nägra misstag eller valt opassande benämningar, så t. ex. borde det väl heta stora och lilla Badhusvägen, ty om man i byar kallar en väg emellan bondgårdar för gata, så går det väl icke an, att i städer begagna samma benämning, för vägar som icke äro stensatta icke äro praktikable för gaende. Borde icke passagen, som från Nordliden går ned till trappan bakom residenset äfven fått namn? Förmodligen hafva vederbörande varit i bryderi huru den skulle rubriceras, emedan den icke kan räknas till vägar och ännu mindre till gator. För några år sedan tycks vederbörande hafva inågkommit denna del af staden, då man började ifrån Nordliden att stensätta ett stycke och med grus jemna ett annat, hvilket grus dock af vatten blifvit bortsköljdt; — men dervid har saken stannat. Ofverhufvud blifver Otterhälleberget af vederbörande stjufmoderligt behandladt, emedan när nedre delen af staden, hela året igenom, ett par månader under högsommaren undantagne, är upplyst till långt frampå natten, så blifver detta sparsamt upplyst genom några illa lysande argandska lampor, hvilka släckas långt före gaslamporna. Då nu lokalen icke tillåter användandet af gaslyktor, så borde dessa gator och platser, åtminstone i likhet med den öfriga delen af staden, lika länge vara upplysta, särdeles då husägare på Otterhälleberget bidraga till gasupplysningen och man der behöfver dem bättre än på jemna gator. Men hvarföre man hår har blibehållit det gamla bruket, att icke tända lamporna när månen skall lysa, då de dock vid samma tid brinna i den öfriga delen af staden, är svårt att begripa! Om månen rättade sig efter almanackan, så kunde hushållningen med olja och lön till lykttändare något ursäktas; men så händer det ofta att den af misstag eller caprice, icke bryr sig om almanackan, och då äro de att beklaga, hvilka vid mörka qvällar äro tvungna att leta sig fram till sina bostäder. Med ledsnad ser man att ännu icke några förberedelser göras till stensättning af skeppsbron, ty nu bör den väl hafva satt sig tillräckligt, att detta arbete kunde företagas, och disputen hvem som skall verkställa det, antingen stadens auktoriteter eller elfstyrelsen, vara afgjord! När stensättningen ändtligen kommer att företagas, borde rännstenarne huggas djupare och bredare, samt afloppshålen göras större, ty annars blifva de som hittills genast fyllda med smuts och stoppade. Afven borde vid denna, som ock vid ångbåtsbron, trappor anbringas, ty för ett par månader sedan timade vid ångbåtsbron olyckan, att en ung engelsk sjöman, vid nedklifvandet från bron i sin båt, föll i vattnet och drunknade. Dylika händelser hafva skett förut, dock icke med så olyckliga följder och kunna ske ännu oftare. Denna händelse kan icke tillskrifvas fylleri, ty det var en ung och aldeles nykter gosse, utan vederbörande, som hafva anlagt bron och kanske äfven brist på upplysning, ty de få lampor, som finnas på bron, lysa allt för jämmerligt, för att kunna vägleda en person till en trappa, om sådane funnits, men ännu mindre för att klifva ned i en båt. Vederbörande torde inse nödvändigheten af trappor på både ångbåtsoch skeppsbron, och vore en på hvarje sida. och en på brohufvudet af hvarje bro, tillräckliga, både för beqvämlighet och till förekommande af olyckshändelser. Vid detta tillfalle kan man icke underlåta att göra vederbörande uppmärksamma på en af behofvet påkallad och ändtligen uppförd beqvämlighetsbyggnad till venster om ångbåtsbron, hvartill ingången (utan dörr) är så nära kanten af bron, att ett enda felsteg förer den sökande i vattnet. Äfven kunde denna byggnad väl vara försedd med tak, både mot regn och för att icke genera, både de besökande som ock invånarne af den vid badhuset uppförda byggnaden. Dessa båda olägenheter kunde afhjelpas med simpelt stängsel och tak.