benägenhet för större utgifter — det var det enda sätt hvarpå den anfäktade honom, i alla andra fall hade den intet herravälde öfver honom. Det var således en idiosynkrasi. Kuno fick snart erfara att så var. Redan från första ögonblicket hade han upptäckt, att hans far umgicks med en stor plan. Grefven sjöng, det var alltid ett säkert tecken att det var någonting han funderade på. En dag, när grefven var vid serdeles godt lynne, lät han kalla Kuno till sig. Hvad kan nu stå på? tänkte Kuno, då han såg sadren stå småsjungande och trumma på fönsterrutorna. Grefven kände igen Kunos steg när han kom in, och vände sig icke om. — Är det du, Kuno? — Ja, min far! — Jag har låtit kalla dig i en angelägenhet, i en ganska vigtig angelägenhet. — Det skulle vara? — Du är nu vid den ålder ... Det klack till i Kuno, ty så börjas alla tal, för hvilka giftermålsfrågor äro föremål. — Du är nu vid den ålder, då du bör tänka på att gifta dig, för att konsolidera den förmögenhet som en dag skall öfverlemnas i dina händer, för att upprätthålla Gyllenkronska namnet som med dig annars skulle upphöra att finnas i riddarhusets genealogier.