Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1853, sida 1

Herr komminister! — sade Kuno, i det han reste sig upp, — det samtal jag haft med er, öfvertygar mig om att er religiositet hvilar på en fast grundval ... jag har derigenom sett mina skönaste förhoppningar kullkastade, åtminstone sörmörkade . . . men det har upplyst mig om min pligt . . . jag skall lyda er vink, om ock mitt hjerta brister dervid. Från denna stund är Clara endast er — jag öfvergifver dock ej den tanken, att hon kan bli min. — Ni har segrat, herr grefve! sade komministern i det han räckte Kuno handen: Jakob brottades med Gud, ni har brottats med kärleken — Gud är kärleken, kärleken är Gud. De begge männerne följdes åt ut. Kuno syntes ännu mycket upprörd, då han sammanträffade med det öfriga sällskapet. En blick, som Clara hastigt kastade på honom, sade henne i det närmaste hvad som varit föremålet för samtalet, och till hvilket resultat det ledt. Hon vågade knappast mera se på Kuno. Det manliga ansigtet arbetade synbart under ansträngning att trycka tillbaka tårar, som hvarje ögonblick voro färdiga att frambryta; hennes eget mod svigtade — det öfvergaf henne helt och hållet när Kuno med en skyndsamhet, som tillkännagaf att han icke en