de må komma. Skall guldåldern återkomma? Upsala akademies nuvarande rektor, prof. Bergfalk, har till de förestående högtidligheterna vid 3:ne prosessorers installering utfärdat en inbjudningsskrist, afhandlande frågan: Skall Guldåldern återkomma? Tidningen Upsala meddelar början af denna skrift, deri man igenkänner den lärde och frisinnade Bergfalk, hvilkens ord äga en lifgifvande kraft och ljuda i en besynnerlig motsats till det devouerade och innehållslösa svammel, som man tyvärr eljest vanligast får höra från våra akademier. Denna början lyder sålunda: Menskligheten lefver i våra dagar fort, och alla bemödanden att sakta dess fart synas fruktlösa. Detta röjer sig äfven i revolutionernas och de revolutionära rörelsernas historia. Ty knappt är en sådan öfverstånden, förr än verlden hotas af en ny, än djupare ingripande. Och denna följd tyckes aldrig vilja sluta. Ar 1848 utbröt på europeiska kontinenten en politisk revolution. Den efterträddes snart af den djupaste stillhet. Ty det fanns vid utbrottet män, hvilka sökte bemäktiga sig den stora rörelsen för att gifva den en social karakter och med ett slag afhjelpa lidanden, dem endast långvarigt och ihärdigt arbete kan bota. Och härigenom förlamades den kraft, den i början ägde, och lyckades det i Tyskland furstarne att med uppoffring af jordaristokratiens återstående feodalrättigheter, och i Frankrike de rika att, med uppoffring af sin politiska frihet, blifva mästare deröfver. Men den sociala byggnad, åt hvars säkerhet den politiska revolutionen sålunda uppoffrades, tyckes icke dess bättre tryggad. Ty midt under det återstälda politiska lugnet fortgår en social rörelse, hvilken, ehuru länge förebygd af afrikanskt och asiatiskt barbari, samt chinesiska statsmäns, jesuiters och möjligen äfven arragoniska kapuciners isolerinspolitik, visserligen är äldre än förenämnda politiska revolution, men likväl först samma år, som denna utbröt, antog ett äfven för den stora allmänheten märkbart, hotande utseende, derpå, efter att år 1849 af den varsama ryska regeringen på en punkt hafva blifvit hejdad, samma år och ännu mer det nästföljande på en annan punkt utvecklade en styrka, vida större än den ägt, fer den stod under rysk kontroll, och slutligen år 1851, samma är franska republiken föll för statskuppen af den 2 December, på en tredje punkt framträdde med en aldrig förr inom så kort tid i så hög grad utvecklad kraft, — en rörelse med utgångspunkter utom Europa, men med verkningar, som der nogsamt låta sig förnimmas och väcka så mycket större oro, som bajonetterna mot dem synas alldeles maktlösa. Och för denna rörelse darrar en thron, dit flera blickar med fruktan och hopp äro riktade, än till någon suveräns på jorden, nämligen guldets, som nu, oaktadt Rodrik Murchisons och LEon Fauchers lugnande ord, af mången anses i fara, om ej att förnedras till en så föga aktad vara, som i mythens dagar, åtminstone att nödgas nedstiga långt närmare silfret, och kanske till och med draga detta med sig i ett fall, likt det, som inträffade i slutet af sextonde århundradet och början af det sjuttonde, då bägge de ädla metallerna störtades från den höjd, dit romerska kejsardespotismen och medeltidens röfvarefejder lyft dem. Och derhän har det i detta hänseende redan kommit, att en författare i sjelfva Quarterley Riview för September 1852 med mer än resignation, man kan säga, med glädje och hopp, motser en sådan revolutionär utgång, hvarom han anmärker, att de, som äga bestämda inkomster att uppbära, snarare utgöra de luxuriösa klasserna, än de produktiva, att de, fruges consumere nati, måste bygga hoppet om sin egendoms fruktbarhet på andras idoghet, samt att borgenären och godsherren sällan lida af gäldenärens och landtbons välstånd, ehuru man å andra sidan väl ock kan begripa, huru, under dessas nedsjunkande i armod, ett åtminstone skenbart ackumulerande af rikedom kan sammanstå med mensklighetens förfall. Och likasom ville Försynen just nu grundligare än någonsin inskärpa, huru umbärliga både naturrevolutioner och krig samt andra politiska hvälfningar äro för påminnelsen om all jordisk herrlighets fåfänglighet, är guldproduktionens exempellösa förökande icke den enda rörelse, som nu med en stor förändring hotar de sociala förhållandena. Jemte denna rörelse fortgå nämligen också andra, hvilka hota med än större och varaktigare förändringar af samma art, såsom kungsvägens uttränganke af jernvägen, elektriska telegrafens ständiga inkräktningar på brefpostens och den äldre telegrafens område, varmluftens och gasens framträdande med anspråk på ångans thron, med flera. Betydelsen för de