Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1853, sida 1

som förstod honom, och som satte värde på hvad han sade. Detta gjorde alla af det bordsållskap hvaribland han nu besann sig, kanske med undantag af vårdinnan sjelf, som alltid tyckte att han pratade bara gallimathias, men hon var numera så van dervid, att hon ej ens hörde derpå, utan lät det gå in igenom det ena örat och ut igenom det andra. Denna den lärde mannens spraksamhet kom väl till pass, helst borddiskursen annars afstannat, ty de öfriga af sällskapet, isynnerhet Kuno, syutes ega föga benägenhet att blanda sig deri. Komministern förvånades något, då Kuno på eftermiddagen begärte ett serskildt samtal med honom. IIan uppmanade emellertid genast Kuno med en geste att stiga in i hans rum, följde efter sjels och stängde dörren. Komministern bad Kuno taga plats på skinnsoffan, sjelf satte han sig på en stol bredvid. Kuno var något brydd hur han skulle börja. Han hade att välja emellan en lång inledning, eller att med ens afhugga den gordiska knuten. Han valde det senare. — Jag har alltid varit van att betrakta herr komministerns hus som mitt andra hem, sade han, numera är det för mig mitt första, mitt enda, sedan det inom sig innesluter den varelse, förutan hvilken jag blott skulle vara en