vvåv 4sKTIVUVaJIIUUIRAI, HO RR skulle styra till Fjellbac ka och i ic cke till Dyngö lotsplats, hvilket finge ske på kaptenens eget ansvar. (Forts.) Inrikes Ny heter. Götheborg För någon tid tillbaka emottog red. af denna tidning en insänd artikel, hvari dels den princip uttalades och allvarsamt framhölls, att då man ifrar emot bränvinet bör man i första rummet vända sig emot bränvins-tillverkningen, i stället för att, såsom man nu gjort, haka sig fast vid bränvins-minuteringen; dels en uppmaning ställdes till redaktionen, att meddela åtminstone ett utdrag af öfverste Hagelstams artikel i bränvinsfrågan, med förundran öfver att red. ej af sig sjelf fullgjort detta sitt åliggande. Ins. yttrar bland annat: Må man derföre nu ändteligen gripa hydran vid halsen och skilja dess hufvud från kroppen, och icke som hittills genom ensidigt bränvinsminuteringsförbud endast klippa klorna på henne; ty får kroppen lefva, torde också dessa efter hvarje klippning växa bättre och blifva så mycket starkare. Lifligt hyllar insändaren redaktionens mening, att tit. Hagelstams uppsats borde i brochyrform spridas till hvarje vrå af fosterlandet; men i afvaktan härpå skulle man blifva pressen förbunden om den med mera ifver, hvar och en i sin ort, ville låta några hufvudsakliga utdrag af skriften blifva synliga i dess respektive tidningar, ty om än tit. H:s uppgifter i vissa delar tarfva någon justering, torde dock så mycket komma att qvarstå, att tablåen i breda, förfärliga men sanningsenliga drag låter oss se Sveriges vämjeliga Medusahufvud i den cirka 50 millioner kannor starka bränvinstillverkningen — utan export deraf! Ins. slutar med följande ord: Låt derföre denna vårt fosterlands kräftsjukdom icke längre qvacksalvas med konsiderationer, halfmesyrer och fromma önskningar, ty det finnes numera blott ett medel: yxan till roten, anfall och störta den enorma bränrinstillverkningen! Denna uppsats var bestämd till intagande i tidningen, med följande anmärkning å å redaktionens sida: Ins. har sannolikt observerat, att under det hans uppsats skrefs låg redan det nummer af vår tidning under pressen, deri en början af öfverste Hagelstams artikel var intagen. Att vi uppskjutit denna artikels införande till Lördagen, beror derpå, att tidningen denna dag har ett betydligt större antal läsare än de andra dagarne i veckan. Af brist på utrymme måste den någon tid inhiberas, till dess den slutligen syntes oss hafva blifvit något sör gammal. Sedermera hafva vi emottagit en privat påminnelse, med uppmaning att förklara oss öfver skälen hvarföre ej den ofvannämnde artikeln blifvit i tidningen införd. Ins. framhåller här ytterligare sin grundsats, att den rätta boten mot minutering och lönnkrögeri samt fyllerilasten vore att först och sist ifra emot och tillintetgöra den enorma tillverkningen såsom hufvudsak och mot minuteringen endast såsom bisak. I sammanhang härmed yttrar ins. åtskilliga skarpa ord mot härvarande polismyndighet, som genom sin Åonyttiga och kittsliga jagt efter toddyglas och punschbuteljer, hvilka absurda sörföljelser i alla fall icke kunna leda till något resultat (om ej till förstärkning af poliskassan) beröfvar sig den aktning och tillgifvenhet, som den bör söka bibehålla, för att äga något att stödja sig på, ifall kritiska ögonblick skulle inträda. Ins. menar att polischefens många andra goda och sörtjenstsulla sidor äro numera nära nog glömda, endast för den allmänna ovilja, som för hvarje dag mer och mer till— växer emot honom i och för hans fixa ide att jaga efter bränvinsminutering, som skall, förmenar ins., upphöra af sig sjelf, om tillverkningen förqväfves, men hvilken man annars ej borde låtsa om att den sinnes?. Red. anhåller få fästa ins:s uppmärksamhet derå, att den grundsats han här uttalar och hvilken han anser vara så gifvet sann, varit och är ganska omtvistad. Långa diskussioner hafva förts derom huruvida, i afseende å spirituösa drycker, man borde hämma dess tillverkning eller dess försäljning och förtäring. Det är i sanning en sak, som ej är så lätt att afgöra som ins. tyckes tro. Det är en allmänt antagen grundsats i statsekonomien, att afsättning framkallar tillverkning (konsumtion betingar produktion) och de som utgå från denna princip, säga derför: upphören att förtära bränvin och tillverkningen måste af sig sjelf upphöra! I sednare tider har en motsatt åsigt börjat göra sig gällande, nemligen att det är tillverkningen, som skall hämmas. På några ställen, och detta just i det fria Amerika, har man slitit tvisten dermed att man rent af förbjudit so IJanas hål i hänkarna man i ninoarna evypfar Å