Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1853, sida 1

blick skilja sig srån Clara. Väl sordrade höfligheten, att han tog en och annan dans med de andra unga fruntimren, men han sökte att komma ifrån denna skyldighet så knapphandigt som möjligt — hvad det led, så var han helt och hållet Claras: dansade han, så var det med henne, promenerade han, så var det med henne, och när man gick ner på ängen, för att plocka nio sorters gräs, hjelptes de åt, väl vetande att det var ett öfverflödigt besvär, ty icke voro de någondera ovissa om hvilken som i drömmen skulle synas dem som den älskade. Kuno gaf Clara sin knippa blommor, hon gal honom sin, allt bytte de ut — tankar, känslor och dessas representanter, blommor. Solen tycktes denna afton ej ha någon lust att gå ned. Äfven sedan hon sänkt sig bakom vestra bergen lät hon sina strålar dröja på himlen, och det högt belägna Ragnarsborg omgafs ännu vid midnatten af ett skimmer, som i sin matta glans hade någonting magiskt och söfde hjertat i saliga drömmar. De fleste af herrskaperne och de öfriga som denna dag besökt Ragnarsborg hade redan begifvit sig af — Sunden hvimlade åter af båtar, skyarne af damm utåt vägen vittnade om den talrika mängd af vagnar, som der rullade fram. På slottet var redan tyst, rege