Hvad den första frågan angår hafva vi redan långt för detta opponerat oss emot det föreställningssätt, som är temligen rådande; att origtiga lagar skola till dess de blifvit upphäfda, tillämpas. Det är, såsom en stor försattare en gång yttrat, med fel i lagstiftningen säsom med räknefel — de kunna blott genom andra fel korrigeras. Särdeles gäller detta om alla polisförfattningar, åt hvilka lagstiftarne gemenligen gifvit en stor vidd och elasticitet, endast under förutsättning att de skola med urskiljning, der verkliga missbruk förekomma, tillämpas. Med rätta hafva alla, som äro måna om den borgerliga friheten, häftigt opponerat sig emot sådane föreskrifter, hvilka man rigtigt liknat vid rännsnaror, lagda omkring det borgerliga lifvets hals, hvilka i början icke kännas och derföre få opåtaldt påläggas, men hvilka den utöfvande makten snart, då den dertill känner sig äga krafter, så småningom drager till. Nen alltid heter det, då sådane föreskrifter äro under görningen: det är ej fråga om att tillämpa dem annat än i yttersta nödsall. Dermed låta sig de beskedliga menniskorna nöja, och när snaran sedan börjar dras till och knot deröfver uppkommer, då heter det: det är ju lag, och så länge den finnes, skall den väl efterlefvas. — Det är fullkomligt i sin ordning, att man får känna detta, så att man ej en annan gång så villigt lägger nacken under oket. Men detta hindrar oss dock ej att anse vederbörande myndigheters förfarande i denna del för temligen jesuitiskt. Dock har i förevarande fall polismakten ett vigtigt argument, som talar till försvar för dess åtgörande. Det är en sak, som ej kan bestridas, att Söndagseftermiddagarnes, qvällarnes och nätternas kroglif är för de arbetande klasserna ett stort förderf. Icke blott att de dermed illa använda en dag, som borde egnas at något bättre och bögre, utan de förstöra äfven kommande arbetsdagar, sedan de på en enda qväll mången gång förstört största delen af sin veckosörtjenst. Det lärer väl alltså svårligen kunna klandras, att polisen söker hvad på densamma ankommer hindra detta ofog och göra ett slut på Söndagskroglifvet. Men att tillämpa lagen i afseende å de ringare samhällsmedlemmarne och låta de lyckligare lottade hafva sina njutningar, som äfven ofta leda till öfverdrifter, ostörda, innebär något ganska förhatligt, då lagen och dess tillämpning väl bör vara lika för alla. De förmögnare hafva dessutom en ressurs, som de sattige ej äga, nemligen att de kunna förtära allehanda viner, hvilka ej äro förbjudna: Saken kan sålunda ses ifrån två sidor. Man känner dessutom att i Förenta Staterna, hvarest den borgerliga friheten eljest är väl skyddad, hafva i afseende å rusdrycker så stränga lagar blifvit införda, att dessa drycker äro i tre stater alldeles förbjudna både till förtäring och tillverkning. Äfven hos oss har nu en större agitation än någonsin begynnt emot vår nationalolycka: bränvinet, och vår nationalsynd: superiet. Männe det ej blir en skyldighet hos dem som så isra, att äfven sjelfva uppoffra något af sina öfverslödiga njutningar? Emellertid erkänna vi att det vore godt om detta ändamål kunde vinnas på moralisk väg, genom upplysning och väckt hedersoch rättskänsla hvarförutan lagbestämmelserna i alla fall skola kringgås — och utan den odiösa inblandningen af polismyndigheten i förhållanden, som dock väl äro af enskilt natur. Afven värdshusidkarnes rättsanspråk få här icke sörbises. De hafva iklädt sig förbindelserna af ganska dryga kontributioner, under förutsättning att de skulle få ostörde äga en frihet, som tillförene ej varit dem bestridd. — Den minskade förtjenst, som inskränkningen medför, torde derföre ock böra dem på lämpligt sätt ersättas, så vida det kan bevisas att deras förtjenst verkligen blifvit förminskad. Frågan är alltså af den art, att den väl kan och bör å ömse sidor lugnt diskuteras. STRAEAEEEEEE——— — LA ÄFN cMA DOAOAAOOASAbAA