— ——— — — Linnöa sade detta mera för Claras skull än sin egen, ty hon fick i detsamma genom fönstret se Sven Sköld och sin syster Thilda, som buro emellan sig en korg, full med blommor. Men, van att behålla sina lidanden för sig sjelf, lät hon ej märka sig. Det led emot middagen. I den stora paviljongen var dukadt ett ofantligt hästskobord, som genom den mängd silsver, hvaraf det tyng: des, vittnade om det grefliga husets rikedom. Men äfven för allmogen syntes åtskilliga anordningar. Denna var eljest van under flere år att vid midsommarstillställningarne på Ragnarsborg förpläga sig af egen kost, och äfven i dag såg man allmogen allmänt hafva medfört matkorgar — detta var för i dag öfverflödigt, ty det grefliga skafferiet hade rikligen sörjt för, att den ingenting skulle fattas. Så såg man emot klockan 1 ofantliga fat med allmogens älsklingsrätter bäras ut på i parken placerade bord, här och der tittade fram under buskarne ölfat och bränvinsankare, ämnade att rekrytera der något kunde fattas, och sin goda tanka om den församlade menighetens ärlighet hade Kuno antydt genom att låta silfvertumlare i mängd af folket utan kontroll handteras. (Forts.)