— —p— VN VåÅrÖnn!-u tj(rrNV AA — Du är således ännu fri ... icke bunden genom ord ... — Icke helt och hållet ... jag fruktar att han tog min tystnad för samtycke, ty .. ls ack låt mig slippa tala om det ... — Han ville kanske ha någon bekräftelse? — O, det var fasligt! . . . föreställ dig det rysligaste en inbillning kan måla ... Linnea såg till halss skalkaktig ut. Hon narrade till och med sjelfva Clara att le. — Nå hvad var då detta rysliga? — Han lade sin lunsiga arm om mitt lif . jag tror visst jag har märke efter det ännu, och ... — Kysste dig? — Hu då! åh, då vore jag visst nu död ... han begärde lilla pussen — jag tycker det kan gå an det. Linnea skrattade. För att komma på ett annat ämne, sade hon: — Men kan du säga, hvarför din mamma var så butter emot mig, då jag sist skiljdes ifrån er? — Ack det är sannt . . . jag har en kommission ifrån mamma, att på hennes vägnar be dig om förlåtelse . . . det var blott ett missförstånd, sade hon. — Lätt förlåtet. Och nu, goda Clara! låt oss inte i dag mer tänka på någonting sorgligt.