hjertlis anda råder. Den otillganglishet, hsarför man beskyller de Gtheborgska familjerna — hvilken också skulle vara en härmning af Engelsk sed — eger, enligt hvad vi af egen i erfarenhet funnit, alls icke rum. Jvertom råder här lika god nordisk gästfrihet som annorstädes. Det må gerna erkännas, att sällskapslifvet här, såsom öfverallt, icke blott i vårt land, utan, såsom vi tro, i de flesta länder, ännu står på en låg ståndpunkt mot hvad det borde och kunde vara — men vi ha alls icke funnit det mera spirituellt eller mera estetiskt i de Stockholms salonger, som fyllas af medlemmarne utaf denna nyttiga samhållsklass, som är befriad från nödvändigheten af dagligt arbete för sin utkomst, hvilken vår författare omhuldar med så mycken förkärlek. Den som någon vinter flitigt freqventerat hufvudstadens stora supeer må dömma! Hvad åter de litteråra intressena angår, så . måste det erkännas, att dessa öfverhufvud taget här ej äro stora. Det torde finnas få städer i Europa, med en så förmögen befolkning som (16theborg, der jemförelsevis så litet böcker köpes, eller der man förnimmer mindre intresse för litteraturen. Särdeles gäller detta männerna; vand fruntimmerna är förhållandet bättre. Likaså saknar man här i allmänhet konstsinne. Under det i Stockholm man ofta hos äfven mindre bemedlade män af medelklassen finner vackra samlingar af konstverk, särdeles oljefärgstaflor, gravyrer och mångenstades skulpturarbeten, hörer detta i Götheborg till de största sällsyntheter. Musik älskas väl något mera och idkas äfven åtskilligt, men det är en känd sak, att konsertgifvare, äfven de utmärktaste, hafva här gemenligen glesa auditorier. Våra flesta småstäder stå i detta fall långt framför Götheborg. Men vi återvända till vår berättare. Hvad säga månntro våra damer till följande: Damerna i Götheborg, som ha öfverflöd på tid till sin disposition, kunde göra mycket att fylla männens brister, men i deras uppfostran åtminstone har ej England blifvit taget till föredöme, ty liksom resten af Sveriges qvinliga befolkning, äro de fullkomligt oskyldiga till allt slags karakterens oberoende. Det skulle vara högmålsbrott om de toge försteget till någon sällskaplig förädling, och sålunda i stället att intaga hvad som skulle tyckas vara deras rätta plats, och ur deras egna naturliga ljuskälla låta flöda den andliga förädlingens klara strålar, måste de liksom lydiga drabanter följa med i deras männers banor, och åtnöja sig att återkasta det dunkla ljuset från dessa underordnade planeter. Här kommer en liten ursäkt för oartigheterna: Hvad som säges här gäller naturligtvis endast massan. Det ges enskilda familjer -— och dessa hufvudsakligen af ren svensk härkomst — der den upphöjda odlingens rena och förädlande behag finnas i sin fulla herrliga yppighet. Vid följande klagan öfver Götheborgs ungdom och nyhet erinra vi förf. om Kellgrens ord, att detta fel förgår med åren, och låta honom sedan utgjuta sig fritt: Ett annat mindre fördelaktigt drag i Götheborg är att allting ser så nytt ut. Hamngatan och alla andra gator inom dess område se ut som de just för ett ögonblick sedan blifvit fulländade. Det finns, med undantag af den vackra gamla Tyska kyrkan, ej ett enda hus i staden, som vid ett hastigt ögonkast kunde föra inbillningen tillbaka så långt ens som till århundradets början. Folket är lika nytt som staden. Hvar äro afkomlingarne af de första nybyggarne? Eller hvar äro till och med namnen som figurerade i dess historia endast för hundra år tillbaka? Få af dess handelshus bära ålderdomens vördnadsvärda lockar, och äfven de, hvilkas firmor gå någorlunda långt tillbaka i tiden, ledas nu ej af de ursprungliga grundläggarnes afkomlingar, utan dölja under den gamla benämningen andra namn, som den tiden voro helt och hållet okända. Att en stor del af befolkningen i hvarje industriell stad måste bestå af nya importer från andra orter, är blott en naturlig sak, men att de gamla bekanta namnen och familjerna nästan alldeles försvinna, är en besynnerlig egenhet för G(Ötheborg. Förf. slutar med följande ord, hvilka utan tvifvel innehålla en och annan sanning: Jag har länge uppehållit mig vid Götheborgs ofullkomligheter. Kanske hade kritikern blifvit ledd på den mera angenäma stråten att glömma dess fel och beundra dess förtjenster, 1 1 O0 7 11.—