Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1853, sida 1

al Carl IN anlagda Götheborg, som var belaget på Hisingen, midt emot Elfsborgs fästning, 1612 fallit i Danskarnes händer. Detta misstag hade varit en småsak, om ej förf. derpå byggt så långa reflexioner. Efter att hafva med en temligen matt blick betraktat staden och dess omgifningar, gör förf. en teckning, som är pikant nog, ehuru rätt oartig mot oss lejon. Han yttrar sig sålunda: Låt srämlingen, ur stånd att af sjelfva den yttre karakteren af staden sluta till hvar han är hemma, återvända till Hamngatan och mönstra folket han der möter. Vid hörnet al LeJonbron står en grupp af stolta unga lejon, som förmodligen valt denna mötesplats för att gilva en ytterligare vigt åt sina eljest klena anspråk på lejonrangen. Betäckningen som de bära, så lik Moses Sons artistiska prestationer i Minories eller dussinartiklarne i någon af Hulls sjömansbutiker, skulle komma främlingen att misstänka att han stött på en skock af andra rangens dandies från Newyorks Broadway eller Londons Cheapside, om ej åsneöronen tittade fram under lejonhuden i gestalten utaf en afgjordt parisisk hatt och en fullkomligt oengelsk väst. Han går två eller tre steg vidare och han stöter på en odisputabel britt, som i det majestätiska medvetandet al sin John-Bull-natur styr kurs midt i gatan och nedlåtande nickar åt de blottade hufvudena, som ödmjukt stiga i rännstenen för att ge rum för denne representant al engelskt öfvermod. Han slår ett nytt slag på gatan, och kommer så i kölvattnet af den der sjelfbelåtne britlen, som tycks med allas medgifvande för tillsallet spela högsta hönset på Hamngatan. Till denne patron har nu sällat sig en man, yngre och mera imposant än han sjelf, som med ojemförligt mindre dryghet än den äldre kamraten eger en grad af naturlig värdighet, tillika med många af dessa yttre kännetecken, som karakterisera den bättre delen af den engelska medelklassen, för hvars gamla och nya skola detta par skulle synas vara representanter. Så slutar åtminstone fremlingen, tilldess han lyssnar och tages ur sin villsarelse. Den äldres uttal erinrar om de kaledoniska högländerna, den yngres dialekt är mycket mera försinad, men har emellertid en accent, som icke tillhör någon fläck inom de Förenade Rikena. Vidare heter det: Frånvaron af någon bestamd karakter, vare sig inhemsk eller lånad, är det hufvuddrag som måste falla i ögonen på hvarje främling, som första gången besöker Götheborg. Det sinnes väl en efterapning af England och engelsmän, som för en med detta land ytligt bekant främling, kan tyckas kasta ett engelskt tycke öfver staden och dess seder. Men man behölver knappt vara en engelsman för att i dessa misslyckade försök återfinna de löjliga effekterna af öfverdrifven karrikatur. Jag kunde beskrilva scener hvartill jag varit vittne, på Prins Carls hotell och Lorentzberg, drägter som jag sett på Hamngatan, och husliga scener från familjer som jag känner — alla betecknande för denna anglomani — hvilka skulle erbjuda de ypperligaste materialier för m:r Punehs penna och ritstist. Så ofördelaktigt än detta härmningsdrag hos det goda folket i Götheborg måste träffa hvarje uppmärksam betraktare, har det något särskilt frånstötande för ett engelskt öga. Man beskyller engelsmännen för en benägenhet att