De sednare segra. Löjtn. Alfred lemnar, genom sin fostermors biträde, all möjlig yttre hjelp åt sina stackars anhöriga men erkänna dem för fader, för broder och syster, det kan han ej. Också blifva frukterna af de med kallt hjerta gifna allmosorna derefter. Der ej sann menniskokarlek ligger till grund för barmhertigheten, blir den ett tvångsväsen, som i stället för tacksamhet föder anspråksfullhet, i stället för att ägga till egna ansträngningar, lagger hyende under lattjan och håglösheten. Allmosorna användas till bränvin, de kalla förmaningarne mötas med gäckeri och trotsas; på någon verklig förbättring i de olyckliges belägenhet är således ej att tänka. Dan inträffar först då, när den unge mannen ej längre kan qvafva naturens röst inom sig, då han inför alla sina förmögna relationers ögon tager denne usling i sin famn och utropar: han är min broder. — Hvarje tänkande menniska finner huru här de båda olika samhällsklasserna — de fattige och de förmögne — äro framställda i personliga bilder. Skädespelet är sålunda, om man så vill, en allegori, men det är dock mycket mer än detta, ty hvarje bild är ock en sjelfständig, verklig personlighet. Huru en sådan hufvudtanke, då den behandlas af skickliga händer, gifver tillfälle till gripande scener, en allvarlig, innehållsrik dialog m. m. inser hvar och en lätt. Det är ock hvad som der verkligen förekommer. Det var med stort intresse vi afvaktade huru detta skådespel skulle i Stockholm upptagas. Det har skett med blandade känslor å publikens sida, och med ganska olika omdömen hos tidningspressen. Af den sednare innehåller Aftonbladet en redogörelse, som visar att förf. i denna tidning både har förstått och kännt det verk han företagit sig att granska. I Sv. Tidn. har förhållandet varit motsatt. Förf. der har, med en för öfrigt ledig penna behandlat saken på ett sätt som visar, att han hvarken begripit sjelfva hufvudtanken i pjesen eller haft ett hjerta för de vigtiga ech obestridliga sanningar, den innehåller. Genom hela hans anmälan går ett kallt hån, som icke aktar för rof att t. o. m. angripa det qvinnliga författareskapet, förbiseende alltså att det är författarinnor, hvilka i denna stund rikta nästan alla länders litteratur med dess skönaste blommor. Detta hån, denna oförmåga att fatta hela styckets anda, kryddas förträffligt af en bit religion, hvari hr Rec. gifver skådespelets förs. en förnumstig katkeslexa, värdig någon katholsk eller Hindostansk prest, som sedan han ätit sig mätt och frossat af hvad den fattiges svett och mödor kontribuerat, lär denne att i religionen hemta tröst i motgången och kraft att öfvervinna den genom förtroende till Gud och till sig sjelf, genom ett förnöjsamt sinnelag och försonlighet mot dem som förorätta honom. — O skrymtare! Edert slägte är stort! Pjesen har hos publiken ej vunnit allmän framgång, men den har vunnit en framgång, som är den största af alla: den har vunnit alla ädlares bifall. Det hade dock varit förf:ne en lätt sak, att vinna äfven det förra. Det som i närvarande stund mest sysselsätter den allmänna uppmärksamheten, det hvaromkring alla förslager vända sig, hvaremot all fördömmelse riktas, är ördnvinet. Tusentals röster höja sig emot detta onda — och det med rätta. Men flertalet af de personer, som nu häröfver uttala sig, yttra inga egna åsigter eller tankar — de följa blott tanklöst den rådande opinionen. De hafva rätt i mycket, i det hela, men stå nära en stor villsarelse. De anse bränvinet uteslutande såsom roten och upphofvet till allt det onda, hvaraf samhället lider. Hade förs:ne till Så går det till hos oss velat böja sig efter denna opinion, så hade de kunnat lätt vinna ett stormande bifall ifrån mängdens sida och kanske äfven från Sv. Tidn:s recensent. Men i stället att framställa bränvinet såsom orsak, hafva de varit oförsigtiga nog att framställa det såsom derkan — verkan af framtidslösheten hos en samhällsklass, som derigenom lefver endast för dagen; af bristen på högre njutningar och ädlare förströelser, — af behofvet, längtan att åtminstone för några ögonblick glömma bort det elände, hvarpå de olycklige ej se något slut. Det är detta man ej kunnat förlåta våra förf., som man kallat revolutionärt, republikanskt m m na dar färdämmalcaranan mat hränvi.