Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1853, sida 2

—— ————— ——— just var en af dem, på hvilken den kunde lämpasDet arbetade inom hennes bröst: kännande hela storheten af det osser hon gick att erbjuda, och anande hvem det var, för hvilken det kräsdes, kunde hon icke hindra sig att två eller tre gånger hastigt fara med handen öfver sina ögon, som för hvarje gång krampagtigt drogos tillsammans, liksom hade hon haft framför sig en ohygglig syn. Det var henne som en delinqvent, som fått bålet 1 sigte. Icke underligt derför om hon, sedan hon hunnit sansa sig, sade: — Jag skall söka göra mig beredd! det är ju en rättighet för den, som skall gå till döden . . . hvarför skulle jag då ej ega den? Dock, jag hoppas det, skall Gud ge mig styrka att gå denna död oförsarad till möte . . men nu ... nu... låt mig befrias från denna tanke . . . den skulle göra mig vansinnig. Komministern fann, att han vidare borde förskona sin dotter. Han tryckte henne sagta till sitt bröst. Hon grät häftigt. Att trösta skulle här varit utan ändamål. Den gamle mannen kände djupt inom sig sin dotters smärta. När Clara slutligen gick in i sitt rum, der hon för det återstående af aftonen bad att få vara ensam, måste han stödja henne. (Forts.)