min kärlek till honom att sölja mig till grafven. — Men har du besinnat, att han, den rike grefven, kan glömma sin kärlek för dig? Jag vill äfven antaga, att denna nu är upprigtig . men han kommer ut i verlden, får se andra qvinnor . . . kanske skall han länge minnas dig ... men tiden, afståndet ... omtankan att konservera sin ätt, om icke annat, skall förmå honom att knyta en ny förbindelse ... — Det skall icke hindra mig att i min aflägsna vrå bedja för honom? — Äfven om han helt och hållet glömmer dig? — Äfven om han glömmer mig. Alskar icke Gud menniskorna, äfven om de glömma honom? — Men, ännu ett! kanske är hans kärlek så fast, att han, så länge han vet dig vara ogift, afhåller sig ifrån att söka sig en annan maka ... ja, det skulle kunna antagas, att han eger den karakter, att till och med, äfven om hans kärlek för dig slocknade, han ansåg sig af pligtkänsla förbunden att lefva ogift, blott för det du gör det. Clara hade ieke tänkt sig detta sista fall. Hon förde handen öfver pannan, och syntes öfverlägga.