Clara behöfde ej utsäga ordet — det lästes i hennes lågande ögon. — Det tillhör då mig att bedja dig om tillgilt, fortfor komministern. Men säg mig — jag har den förtröstan att du icke misstycker assigten med min fråga — hvad var ändamålet med din och Linneas nattvandring sistliden natt? — Andamålet, min far! hvad annat än att njuta af nattens svalka, och att samtala med hvarandra. — Således intet annat? det var ingen mer än du och hon, ingen? — Ingen, min far! — Jag tror dig. Likväl! hur kunde ni finna ämne för ett så långvarigt samtal? Komministern fixerade sin dotter. Denna slog ned ögonen. Hon teg. — Jag upprepar: hvad var föremålet för ert samtal? räds ej att säga det, vare det hvad som helst. Clara kunde ännu icke få fram ett ord till svar. (Forts.) a ss — :ett-ie TT LE