den, för att hemta sitt arbete, hvilket hon nu, sedan Linnåa vore borta, ville sullanda i sitt rum. Komministern måste anstränga sig för att säga åt Clara: vill du komma in i mitt rum litet, mitt barn! jag har något jag ville tala med dig. Det klack till i Clara, för aldrig hade han talat till henne med en sådan ton. Komministern gick in i sitt rum; Clara följde sagtmodigt efter, — komministern stängde dörren till salen. Det dröjde länge innan komministern kom sig för att säga ett ord; han visste icke hur han skulle börja. — Vårt lif här, sade han ändteligen, har ända till denna stund förflutit stilla och fridsamt . . . till och med glädjen har icke varit en fremling inom vårt lilla hem. Han gjorde en paus, och fortfor: — Hvarje afton jag lagt mig, har jag tackat Gud för den synnerliga nåd och godhet han visat oss ... hvad jag innerligast och varmast tackat honom för har varit, att han i dig gifvit din mor och mig ett rikt ämne till glädje, Ja till stolthet. Ater en paus. — Men, det tillhör oss att tacka Gud så väl för den onda dagen, som den goda. Pröfningar äro förelagda alla menniskor, och väl