begripa. Var icke det väl att de blifvit så så ta vänner! men så skall det också vara jemn slut med vänskapen nu också, så sannt jag he ter Nora. Gifve Gud bara att olyckan inte re dan är skedd! Komministern gick med stora steg af och an på golfvet. Stora svettdroppar tillrade ut sör hans panna. Jag vill tala med Clara och det denna eftermiddag, beslöt han. Magister Röding skulle påföljande dag, son var söndag, predikå i komministerns ställe Odensvi kyrka. Han hade sjels erbjudit sig dertill, dels för att ställa sig in med den till: ämnade svärfadren, dels för att göra litet upp seende på orten. Ester middagssömnen behöf de han en eller par timmar, för att läsa öfve sin predikan — komministern hade således godt tillfälle att enskildt tala med sin dotter. Det var icke utan bemödande komministerr förmådde besluta sig till detta samtal, ty har var i allmänhet rädd för husliga scener, ock isynnerhet skulle det mycket kosta på honom att göra sin dotter ledsen. Ett sådant samta var emellertid nödvändigt, för att en gång göra slut på trasslet, och då var det så godt at! det skedde först som sist. Komministern vandrade ännu af och an salen, när Clara slutligen, efter att hafva af torkat sina tårar, ville begifva sig ut i trädgår