dem, som under dess hålla sig upprätt. En del bereder menniskan sig sjelf, men afven kunna srestelser föreläggas henne af andra ja det kan mången gång ske utan ondt uppsåt ... följderna kunna dock bli lika olyckliga. Har du förstått mig? Clara såg på honom med en blick, som antydde att hon ungefärligen förstod hvad han ville säga. — Du har intradt i en ålder, milt barn — fortfor komministern då qvinnan mer än i någon annan är utsatt för frestelser ... det har behagat Gud att ge dig en vacker skapnad ... du har fått ett lifligt Jynne, en eldig sjal ... du har fått snille . . allt sådant, som i sig sjelf är förmåner, men som dock lätt kan leda till de största olyckor. Tidigt har jag lärt dig skilja mellan godt och ondt . . icke ett ögonblick har jag haft anledning att klaga öfver detringaste felsteg på den väg, der jag sökt handleda dig ... hur lycklig skulle jag icke vara om jag kunde säga: så är det ännu! En rodnad af harm färgade Claras panna. — Jag hoppas jag ej rätt förstår min far! sade hon med någon stolthet. Och jag säger: jag hoppas din harm är rättvis . . . ja, i himlens namn! säg, den är rättvis!