generella besallningens utförande, så mycket större, som de gamla läroverkens män voro 1 allmänhet afvoga mot hela reformen. Detta o. efterrättlighetstillstånd kan dock ej fortfara, och den n. v. ecklesiastikministern, hr Reuterdahl, lärer nu som bäst vara sysselsat med att lösa frågan. A.B. antyder, och enskilta bref bekräfta A.B:s mening, att hr Reuterdahl ämnar äfven i denna fråga gå kräftgången, till trots af de äsigter regeringen förut uttalat och den bestämda mening Rikets Ständer härutinnan uttryckt, hvilka beviljade de af regeringen begärda högre anslagen till läroverken endast under förutsättning att det nya systemet skulle genomföras. Att nu frångå detta system är ett uppenbart hån emot representationen, emot den allmänna öfvertygelsen och ett förnekande af regeringens egen förut uttryckta åsigt. Också uttalar sig sjelfva Sv. Tidningen, som är mån om att hålla regeringen så mycket som möjligt ryggen fri, högst allvarsamt emot detta väntade steg å ecklesiastikministerns sida, och utvecklar skälen för sitt omdöme uti en sakrik och väl hållen uppsats, hvaraf vi framdeles, om utrymmet det medgifver, skola meddela ett och annat utdrag. Men om regeringen visar sig stark i att trotsa den allmänna öfvrrtygelsen och representationen, så visar den sig så mycket svagare, då det gäller att stäfja vissa underordnade myndigheters sjelftagna, förmätna anspråk. Ett sådant fall är dess behandling af doc. mag. Blomstrands besvär öfver ett kanslersembetets beslut, hvarigenom doc. mag. Granlund blifvit framför Blomstrand utnämnd till matheseos adjunkt i Lund. Hr B:s besvär inkommo till ecklesiastikdepartementet, som, på öfligt vis, remitterade handlingarne till kanslers-embetets förklaring, ester vederbörandes hörande. Men i stället att åtlyda denna K. Maj:ts befallning, afgaf ifrågavarande embete blott ett memorial, hvars andemening var, att K. Maj:t ej ägde rätt att emottaga eller pröfva några besvär med anledning af embetets åtgörande i denna sak. I st. f. att tvinga embetet att ställa sig Kongl. Maj:ts befallning till underd. esterrättelse, låter sig ecklesiastikministern nöja med att låta ett enskilt bref från kanslerssekreteraren, som dessutom var alldeles oformligt, gälla såsom förklaring, oeh lägger detta till grund för regeringsbeslutet. Har borde dock ett af de tu blifvit gjordt. Antingen skulle ecklesiastikministern erkänt besogenheten af kanslersembetets yrkande, att embetet i denna sak ägde rätt att allena besluta; eller ock borde han hafva tvingat samma embete, att fullgöra denfen gång gifna befallningen och följa lagliga former. Ett tredje gifves ej. Förklaringen till detta beteende, denna oförlåtliga slapphet å regeringens sida, ligger dock nära sörhanden. Det är nemligen H. K. H. kronprinsen, som är chef för kanslersembet, en besattning, som H. K. H. erhållit och emottagit i icke otydlig strid emot grundlagen, som stadgar, att ingen prins af det kungliga huset, vare sig kronprins eller arflurste, må innehafva något civilt embete (Reg.-form. 45). Nu har man sökt tolka detta så, att med civilt embete skulle förstås embete med lön, men grundlagen gör ingen sådan distinktion emellan embeten med eller utan lön, och dess ord skola efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillampas (Reg.-sorm. F 83). Då nu kanslersembetet icke är militäriskt, så måste det vara ett civilt embete, hvilket således icke må af kronprinsen lagligen innehafvas. Nu såsom alltid leder ett orätt användande af en gifven makt dertill att man ifrågasätter lagligheten af samma makt och, derest den befinnes olaglig, söker upphäfva densamma. Vi hafva förut anställt några korta betraktelser öfver ett par af de skedda utnämningarne, öfver den högt meriterade prosten doktor Såves förbigående af den t. o. m. ograduerade och för öfrigt temligen omeriterade — om man ej såsom merit vill rakna att han blifvit en gång dömd till afssättning, — kyrkoherden Lindgren i Solna; till Hedemora pastorat äfvensom öfver den högt förtjente rådmannen Billströms tillbakasätttande för den minst meriterade medsökanden, v. häradsh. Sandegren till borgmästareplatsen i Uddevalla, och detta till trots af stadens enhälliga kallelse, hvilket härvidlag bordt vara det enda bestämmande. Nu innehålla dock Stockholmstidningarne antydningar om andra väntade åtgöranden ifrån regeringen, för hvilka t. o. m. de nu uppräknade förseelserna träda i skuggan. Fråga lärer verkligen vara om ingenting mindre än tillskapande af åtskilliga nya adelsmän, friherrar och grefvar. Vi inse alltför väl behofvet å adelns sida, om den skall såsom stånd kunna bibehålla något anseende, 11 Pe änn TA Pr pf. o