Inrikes Nyheter. Götheborg. Man måste hålla Aftonbladet räkning för den uppmärksamhet, hvarmed det följer regeringsmaktens handlingar och vakar öfver de afsteg denna makt tillåter sig emot antagna lagar, eller de återgångsåtgärder samma makt tid efter annan företager emot det system, som man en gång hoppades skola blifva rådande, det politiska system nemligen, som ensamt kan leda till en god och fredlig utveckling af vårt samhällsskick, till betryggande af borgerlig frihet och rätt, till befordrande af landets kultur, genom allmänt spridd upplysning, sedlighet och välmåga. Det var tron att detta sramåtskridandets system skulle blifva den rådande politiska grundtanken, som år 1844, då Konung Oskar tillrädde regeringen, tände en elektrisk gnista af glädje och enthusiasm öfver hela landet. Det är öfvertygelsen att H. M. Konungen ännu är med sitt innersta hjerta fästad vid samma system, att Hans sympathier för den nyare tidens ideer icke ännu utslocknat, huru än förhållandena, denna Europeiska nödvändighet, hvarom man så mycket talar i grannriket Danmark, må hafva tvungit honom att då och då handla deremot, som framkallat nationens sorg vid hans sjukbädd och glädje vid hans tillfrisknande. Det är emot detta system, som den närvarande ministeren oaslåtligt handlar, stödjande sig dervid, såsom man påstår, på Thronsöljaren, hvilken man vill tillskrifva politiska åsigter stridande emot hans höge faders och emot hela den nyare tidens rigtning. Vi veta ej huruvida detta sednare påstående kan äga fullkomlig grund, men besynnerligt förefaller det dock, att under Interimsregeringen, vid hvars rådslag och beslut H. K. H. Kronprinsen oftast skall hafva varit närvarande, åtskilliga dels utnämningar, dels andra åtgärder blifvit beslutade, som starkt påminna om det gamla systemet under Carl Johans regering och om de flesta nu rådande Europeiska regeringars förfaringssätt. Så hafva vi sett det nya kyrkolagsförslaget, som blifvit frukten af öfver ett fjerdedels sekel fortsatta kommitte-, riksdagsoch regeringsarbeten, som befinnas undertecknadt af C. J. Heurlin (biskopen), A. 2. Pettersson (pastor primarius), A. E. Knös (theologie professor), (att icke nämna Joh. Henr. Thomander och P. E. Bergfalk, eftersom de väl tillhöra revolutionärerne), så hafva vi sett detta förslag till blott de nödvändigaste förbättringar inom kyrkoväsendet först alldeles lagdt åsido, och sedermera så undanskjutet, att det ej till nästa riksdag skall kunna upptagas. Då år 1849 det korta kongl. brefvet i skolfrågan utkom, gladde sig en hvar åt detta steg på förbättringarnes bana och hoppade satt brefvet skulle snart efterföljas af en mera utarbetad, organisk lag för rikets skolverk. Men under hela den tid hr Genberg innehade Ecklesiastikportföljen hördes intet vidare af, och genom den obestämdhet, hvari saken sålunda var lemnad, uppkommo de största svårigheter vid den