de lange och val trott mig sinna någonting sådant, men jag har aldrig velat ut dermed, skall jag såga, för jag har tyckt synd om Lina för hon är ofärdig. — Det är visst beklagligt ... stackare ... hon har väl inte för gladt lif, kan jag tänka, men inte är det rätt ändå att så der söka taga hämnd för det att hon blifvit vanlottad här i verlden. — Nu förstär jag dig inte igen. — Åh jag menar bara .. jag säger inte att så är, men det vore ju en möjlighet . . om hon är afundsjuk på Clara för att hon är vacker, så är det inte rätt att ... — Att? .. — Förföra henne. Detta hviskade magistern helt sagta, ehuru det ej behöfdes, då någon ej var inne i rummet mer än komministerfrun och han. Der kom således åter en insinuation, och af den mest giftiga beskaffenhet. Komministerfrun, som ogerna ville låta gå på sig, att någon var skarpsyntare än hon, nappade genast på den utkastade kroken, men förstod ändå inte på hvad sätt Linna skulle kunna förföra hennes dotter. (Forts.) ons RR LE —