slutanmärkning till hr prof. Svanbergs replik och betraktelser i anledning deraf. Vi inse visserligen svårigheten för eh man, i hr Svanbergs ställning att, sedan han förordat och måhända hufvudsakligen föranledt ett så stort och kostsamt företag, erkänna sitt misstag och medgifva att man icke på den väg, som han inslagit, kan komma att uppnå det önskade målet; och vi förundra oss icke helter, att han påstått, det universitetet icke under den nuvarande generationen kan flyttas; ty detta skäl, ehuru ytterligt svagt, är likväl den enda undflykt, man på denna sida har att tillgripa; men vi tro att det i frågor af så genomgripande vigt för ett helt land som denna, är en sann förtjenst och en pligt att lemna alla konsiderationer för egna förutfattade åsigter, när de, vid en närmare undersökning, icke befinnas vara fullkomligt välgrundade; men ett dubbelt fel att framhärda deruti. Vi hade trott att hvar och en Svensk borde visa intresse för uppnåendet af ett mål, som för närvarande obestridligen är för hela vår nationella kultur det föruämsta, emedan det utgör första vilkoret för utvecklingen af alla våra andliga resurcer, och vi hade väntat, att framför allt en vetenskapsman skulle känna sig lifvad för en sådan ide, att han skulle inse dess betydelse, och att, om han äfven af tillfälliga skäl icke sjelf ville visa någon kärlek derför, han åtminstone icke skulle helt och hållet misskänna och med den största bitterhet förhäckla dem, som af själ och hjerta nitälska för dess realiserande. Minst hade vi trott, att man i en sak-diskussion af så alfvarsam art som denna, skulle finna en vetenskapsman tillgripa dessa lumpna insinuationer om ,illasinnade och ,afundsjuka m. m., som en god sak icke behöfver, och hvilka göra en sjuk sak endast såmre. Det har blifvit en vana hos oss, som från skandalbladen, der den har sitt egentliga hem, inträngt äfven bland personer, af hvilka man borde kunna vänta bät