i öfrigt år en lika verksam och nitisk som i öfrigt meriterad pastor, så föreställde sig icke gerna någon, alldra minst de beskedliga Hedemoraboerne, att hr Lindgren skulle erhålla detta goda brödstycke (för att begagna det vanliga presterlija talesättet). I anledning häraf anför Westmanlands läns tidning en anekdot från biskop Benzelii tid, som synes vara ganska lämplig för tillfället. En meriterad prestman, som till ett regalt pastorat erhållit församlingens enhälliga kallelse, uppmanades slera gånger af sin biskop att resa upp till Stockholm för att rekommendera sig hos majestätet, men svarade att han alltid hemstäallde sin sak till Försynen. Biskopen slutligen uttröttad att alltid mötas af samma resignerade svar, yttrade: Jag skall säga på min ära att Försynen der uppe i Stockholm är ibland rätt kurios. För den som närmare känner till förhållandena torde dock den Försyn, som gisvit kyrkoherde Lindgren Hedemora, kunna uppspåras. Men detta tillhör postverkets mysterier, från hvilka tiden ännu ej är mogen att lyfta Släöran.