— —— — — — Hvad annat, än att ju förr ju hellre gifta bort vårt barn? sÅlven denna tanke var ny, för att komministern i ögonblicket kunde fatta den. — Gifta bort! sade han förvånad. U )a visst, det är ju ganska enkelt. Clara är vid den ålder, att det icke är för bittida att börja tänka derpå. — Visserligen! ... ännu är det dock nägot tidigt. Jag skulle ogerna skilja mig vid henne. Det finner jag rätt val, och nog kan det vara tresligt att ha henne hemma här... men om hennes väl fordrar det, så ... — Så böra vi naturligtvis ej tveka att se derpå i första rummet. — Rätt så, min gubbe. Och blir Clara här hemma, så går det aldrig väl. Bedrar jag mig inte alltför mycket, så har Clara redan börjat fatta en mer än tillbörlig liflig böjelse för unga grefven. Ångestsvetten stod gubben i pannan. Men, sade han, med hvem skulle du då vilja gifta henne med?2 — Med en hederlig karl, som kan försörja henne, eller åtminstone har utsigt att göra det i framtiden. Tank blott på oss sjelfva! blir ondas saken först afgjord, så är hon rädad.