asgifva yttranden, som al honom ej vanställas, inser hvar och en, som vill göra sig besvär med att taga reda på alla de sakförhållanden, han i sina viltutsvafvande artiklar berört. Skulle den anon. gifva sitt namn tillkänna och jag derigenom blifva försatt i tillfälle att närmare belysa den ståndpunkt, hvarpå han befinner sig, så hade jag sannolikt haft lättare att i månget och mycket visa honom vederbörligen till rätta igenom att tala med argumenta ad hominem; men att strida emot den, som sjelf ställer sig i mörkret, faller sig svårt för en annan, särdeles då man tillika vill undvika att såra dem, som stå i närheten och endast ägga till ny strid, och då man af grannlagenhet emot vissa förhållanden vill undvika att, i likhet med den anon., kasta bomber åt alla sidor. Hugg, stenoch smutskastning åt alla håll har ock varit det stridssätt, hvaraf den anon.i sina tidningsartiklar begagnat sig, smekande dervid vissa opinioner, som den vilseledda så gerna inbillar sig vara sanna. Jag har vid genomläsandet af hans artiklar icke kunnat undgå att litet emellanåt påminna mig vår allmoges så sanna ordspråk: stor i ola, liten på jola 12). Att förfara på annat sätt än jag gjort uti hela denna fråga, vet jag icke varit möjligt 13), och uti individ, att genom personliga insinuationer kunna bortblanda sakförhållandena och slutligen, på sådant sätt, afskräcka hvar och en från att säga ett ord i allmänna angelägenheter; men vi hafva ingen skyldighet att bereda honom detta nöje. Må han hålla sig till saken; så göra vi; och likasom det för oss är mer än likgiltigt, om upphossma nnen till ett för det allmänna skadligt förslag heter S. eller något annat, så lärer det för sjelfva sakens bedömande vara fullkomligt betydelselöst, om den som framställt anmärkningarne bärer ett eller ett annat namn. Hvad insinuationssättet beträffar, så tro vi verkligen icke att hr S. kunnat få att göra med en anmärkare, som mera öppet framlagt sina skäl, och med en större mängd af fakta bevisat sina påståenden. Insinuationer af annat slag, än det sistnämnda, d. v. s. åtsöljda af bevis, finnas icke en enda. 11) Vi hafva aldrig hvarken trott eller sagt, att hr S., genom sin flyttning, vunnit någon särdeles ekonomisk fördel — något som icke heller intresserade hvarken oss eller allmänheten; men orsakerna till hans flyttning må vara hvilka som helst, skälen till byggnaden kunna dock vara till en del af enskild natur, helst han deruti onekligen beredt sig en fördel utöfver den vanliga prosessors-lönen i Upsala; och då han sjelf icke till denna byggnad kunnat förete något förnuftigt skål, eller visa att slottet och de öfriga lokaler, vi påpekat, icke voro användbara, kan man verkligen icke tänka sig någon annan rimlig anledning, jemte det vanliga konsistoriala, att qvarhållu universitetet. 12) Det skall just hr Svanberg säga! Vi hafva icke yrkat eller sagt något, som icke varit grundadt på Skäl och bevis, och vi hafva i de ifrågavarande art:ne så litet nyttjat stora ord och fraser, att man snarare kunde förebrå oss att hafva för litet theoretiserat och för mycket talat med siffror. Men hvem är det som vidt och bredt ordar om naturvetenskapernas betydelser och chemiens stora vigt för det praktiska lifvet, under det han sträfvar att inmura samma vetenskaper i sitt gamla näste? som i en tvärsäker ton påstår att alla lärarne i chemi och fysik m. m. nödvändigt böra bo i laboratoriihuset, men, genskjuten af Liebigs m. sl. exempel, helt vackert lagar sig undan och blir helt tyst med hela nödvändigheten; och som talar om sin stora kärlek till vetenskaperna, under det han af staten begär ett i vårt land oerhördt anslag till en professors-kasern, och på uthusen allena depencerar en summa, som mången prefekt länge behöft och sörgäfves önskat sig äga till inköp af nödiga instrumenter m. m? — Hvad oss beträffar, och om hr S. menar att de facta vi anfört varit större och mera maktpålig gande, än att de bordt behandlas af en så ringa förmåga, så gifva vi honom deruti vårt fulla och uppriktiga medgifvande; ingen skulle verkligen mera än vi kunna önska, att krafter af en högre ordning åtagit sig detta värs. Men hr S., som tyckes känna bondspråken, torde måhända minuas ett dylikt: medan gräset gror, dör kon. De stora förmågorna i vårt land låta gerna vänta på sig, när det gäller någon reform; och det händer någon :gäng att de aldrig afhöras i dylika fall. — I brist af skäl har hr S. till försvarsvapen emot våra anmärkningar äfven tagit en insinuation om hugg, stenoch smutskastning. Vi begagna icke sadana vapen; men sjelfva de facta vi anfört voro skarpa, det medgifva vi, och vi ådagalade öppet och utan skonsamhet den planlöshet och det slöseri, som man låtit komma sig till last i de Ups. byggnadsföretagen. Vi tillkännagafvo äfven vid hvarje företag, hvem man egentligen hade att tacka derför; och det är förmodligen detta, som egentligen misshagat hr S. — Men hvad vi i ett annat land, der man äger en verksam regering och en verklig representation, skulle helt och hållet uraktlätit, emedan det varit obehöfligt — men visst icke obehörigt, ty den, som utförer offentliga värf, måste äfven i denna egenskap, vara underkastad offentligt bedömande — anse vi i värt land vara icke blott nödvändigt, utan i vissa fall, när missbruken och regeringens tafatthet gå alltför långt, den enda utvägen att hejda godtycket och slarfvet. — Hvad slutligen de argumenta ad hominem beträffar, som hr S. säger sig hafva att anföra, så skall det bli oss rätt kärt att afhöra hvad han kan hafva att andraga till sitt försvar när vi måhända snart personligen sammanträffa; men vi böra erinra, att hr S. då måste vara beredd att besvara åtskilliga af de vigtigaste punkterne i våra anmärkningar, hvilka han i den skriftliga repliken haft så lätt att undandra