denna sak. Det finnes nemligen en man i Upsala, som torde vara något mera kompetent, än tillochmed hr S., att bedöma frågan om mineralsamlingarnes behof af utrymme samt nödvändigheten af deras flyttning; och han — prof. L. P. Walmstedt — har, på flere skäl, uttryckeligen protesterat emot denna flyttning, samt förklarat att, om nedra våningen i det nuvarande kemiska huset blefveflinredd för nämnde samlingar, skulle utrymme dertill vinnas icke blott för närvarande, utan äfven för en lång framtid! — IIvarföre äsflas man då att inlägga dessa samlingar i det nya huset, helst det icke blott genom mängden af invånare och ansenliga materialförrad, måste blifva ganska eldfarligt, utan åfven sjelfva flyttningen kan vara ganska äfventyrlig för dylika saker. Månne man icke känner sig behöfva en ytterligare forevandning för det stora huset. Hr Walmstedt säger sjelf i sin reServation: På min under diskussioner itererade fråga, hvarföre man nödvändigt ville inlägga mineralsamlingen i ettkå eldsarligt hus, lyckades jag ej erhålla ett ord till svar. Skulle man ej kunna gissa dertill? 20) I sanning, ett godt räsonnemang! För att i en framtid (som till på köpet aldrig är att vänta i Upsala) kunna få plats för några flere elever, så bygger man detsamma tre gånger större, än som för närvarande behöfves, och uppfyller det under tiden med samiljer och enskilda boställshafvare! Tänk, att man icke i Stockholm kommit på en så snillrik id6: Huru dumt, att man icke der uppfört de publika husen så stora, att tjenstemännen kunnat deruti få boningsrum, till dess nya divisioner behöfde inrättas, eller ock luntorna hunne så växa, att de körde ut invånarne! Det hade varit en ren, en äkta Upsaliensisk ekonomi! Men posito, att invånarne varit starkare än luntorna! — Vi hafva likasom en liten aning att något dylikt kommer att inträffa i Upsala. — Dessa gode herrar och män, som nu intaga bostäder i det nya huset, de skulle lemna sina goda väningar, för det att några flere elever skulle få tillträde till laborationerne! — I ett land, der, vid hvarje konflikt, det enskilda intresset alltid vinner priset öfver det allmänna, och derefter blott sätter pannan så mycket högre; der man, efter att på det skamligaste sätt ha sörslösat statens medel, icke blyges att begära afskrifning af sin skuld och att sedermera fortsätta på samma sätt; der aldrig fråga är om statens rätt och åra, om nationens väl och framtid, utan huru mycket jag eller den och den kan vinna derpå; och der allt sådant går an, och går förträffligt an; der är det en löjlighet att tala om aftrådande af redan erhållna förmåner! I vårt land sitter man nog qvar dit man cen gång kommit: må hr S. vara derom öfvertygad! — Och om dessa boställshafvare skulle framdeles lemna sina rum, hvart toge det då vågen med de vigtiga ändamål, som blott genom deras sambyggarelif kunde uppnås? — Kan hr S. billigtvis förundra sig att han icke är oss rilll lags, då han alltjemnt kommer i olag med sig sjelf? 21) Omdömet härom torde vara nagot olika hos dem, som dela våra känslor för fäderneslandet, och derjemte gjort sig reda för vetenskapernas ändamål och betydelse! — Vi vilja icke taga hr S. alltför strängt efter orden, ty vi skulle då få besynnerliga tankar om hans uppfattning af vetenskapernes mål och sina egna pligter; men vi tro oss dock böra förklara, att vi, för vär del, icke anse dem vara till för sina idkares eller, till och med, för sin egen skuld, men deremot tro, att de äro ämnade att förädla menniskan och göra henne skickligare att verka för sina medmenniskors och sitt fosterlands båsta, för det godas och sannas framgång på jorden. Den som så tänker, skall icke kunna undgå att någon gång trampa personer på foten, som, af en eller annan orsak, arbeta i motsatt riktning; han skall göra det med smärta och motvi ja, och tusende konsiderationer skola ropa honom tillbaka; men det finnes äfven en röst, som kallar honom framåt, och den är hans hjerta, om det blifvit berördt af den sanna bildningens anda.