mL ——— —— — — nat än naturligt; hon hade dessutom för mycket att tänka på för egen räkning, för att egna någon uppmärksamhet åt hvad som föregick inom hennes väninna. Kärleken är alltid egoist, och Clara hade lika litet som någon annan kunnat undvika att under dess inslytande falla i Selsviskhetens snaror. De begge flickorna sutto en dag tillsammans ute i trädgården i bersån och sydde. De hade begge varit ovanligt fåordiga, ty ännu hade de icke kommit in på det ämne, som mest intresserade dem, och förutan hvilket allt annat för dem saknade intresse, Clara stod just vid det lilla fällbordet och klippte till ärmarne till sin kladning, då plötsligen från sjerran hördes de valbekanta valdthornstonerna. Hon spratt till, Linnca lät sina händer, i hvilka hon höll sin söm, falla ned i sina knän — hon fixerade Clara — denna, som märkte det, rodnade. — Clara, Clara! sade Linn6a efter några ögonblick allvarsamt, men tillika ömt förebrående: du är inte uppriktig mot mig mera. — Uppriktig! upprepade Clara förvirrad, och drog sig hastigt tillbaka från ingången till bersån, till hvilken hon närmat sig, sannolikt för att blicka ut öfver sjön. — Ja, uppriktig, återtog Linna. Hvad skulle vi väl ha för hemlighet för hvarandra?