—)—b—— — — — —— ————— Komministerns Dotter. Svenskt original. (Forts. fr. N:o 92.) Clara kunde i det hela anses lycklig i sin kärlek, ty oaktadt hindren för dess fullkomnande voro svåra, ja oöfverstigliga, måste det alltid väcka stolthet hos henne att veta sig vara älskad af en person, som genom sin börd, sin ungdom och skönhet kunde ega anspråk på att hans hyllning borde vara välkommen öfven för de utmärktaste qvinnor — Linnåa återigen! intet skiljde henne i rang från Sven Sköld, och för öfrigt kunde en förening med honom ej anses annorlunda än som ett passande parti — men hon qvaldes af den förödmjukelsen, att han icke egde ens det ringaste tycke för henne, och att, hvad hon tagit för tycke, i sjelfva verket endast var medlidande. Det är sådant man blyges att tillstå, äfven för den intimaste vän — också undvek Linnga så mycket som möjligt att med Clara tala härom, ja till och med undvek hon att nämna Svens namn. Clara hade ingen aning om Linnas hemlighet, och, det var ju ej an