— — — —— Stackars, stackars Clara! sade Linnea Iag har länge anat det, ehuru det endast äl på de sista dagarne jag kommit till visshet derom. Clara återhöll ej längre sina tårar. Länge var samtalet mellan dem stumt. Linnåa respekterade helgden af hennes känslor. Men hastigt sade Linnea: lugna dig! jag hör steg ... det kommer någon. Hon hade ej väl sagt detta, och Clara rätat upp sig, förrän --magister Röding stod framför dem. Begge flickorna blefvo så perplex vid denna syn att de vid första öfverraskningen glömde att helsa. Röding, som, åtminstone hvad Clara beträffade, tydde detta till sin fördel, smålog och steg dristeligen fram, och vågade efter gammaldags sed fatta Claras hand, för att kyssa den. Fagnesamt att se att mamsellerna må bra och isynnerhet mamsell Clara ... hoppas att farbror och kära mor göra defsamma, och liksom han förutsatt en fråga hur han sjelf befann sig, tillade han: tackar ödmjukast! Gud ske lof för helsan ... men bara svettas, svettas som en informator, hi hi hi ... och du mildaste en sådan värme vi har... måste ömsa skjorta tre gånger på en dag . . . våta som trasor alla tre . . .