VV — ———— ——— — — —— — 2— — — mins du när vi konfirmerades, hvad vi kommo öfverens om 2 Clara teg ännu. Hennes inre oro röjde Sig genom den brådskande ifver, hvarmed hon åter tog ihop med sitt arbete, som hon, upprörd som hon var, höll på att helt och hållet skämma bort. — Clara, Clara! se dig då för . . . inte går det an att klippa den ärmen på det viset ... du vet att tyget är nog knappt tilltaget ändå . . . Det var ej svårt att se, att Clara blygdes ölver sina distraktioner. Det är så grufligt varmt, sade hon, utan att egentligen veta hvad hon sade. För att för ögonblicket hindra henne att vidare åstadkomma någon skada på tyget, drog Linnga henne ned till sig på bänken. Clara hade ännu aldrig vändt bort sina ögon från henne . . . hon gjorde det nu. — Du vill inte en gång se på mig, sade Linnga, som hade fattat Claras hand. Clara vände sitt hufvud hastigt om, och lät det sjunka ned på Linnas blottade skuldra, så att hennes fuktiga ögon slöto tätt intill den. — Du vill inte säga det, sade Linna, jag måste väl säga dig det då — du älskar Kuno. Utan att upplyfta sitt hufvud, omfattade Clara blott Linn(a häftigt med sina begge armar. Det var bekräftelse nog.