—— ——s— — — ä —nn— ministern plötsligt, då man hunnit ungesärligen halfvägs till Ragnarsborg. Det bekräftade sig, men han kunde ha gjort ett tillägg, om han varit lika skarpsynt som Clara, ty Kuno var med. — Go afton, mitt herrskap! herrskapet är också ute . . . nå det är också en så skön afton . . . och herr grefven! det var roligt .. vännen Reinius hade skrämt oss och sagt att herr grefven inte mådde bra. Tack vare skymningen märktes icke den höga rodnad, som betackte Kunos ansigte. Förlägen instämde han uti, att han på dagen inte mått fullkomligt bra; men det vore nu bättre. Nå Gud ske lof för det, sade komministern: jag hoppas att det snart går alldeles öfver. Kuno kastade åt sidan en af dessa blickar, som säga så mycket som: i det fallet tviflar jag, och sökte att vända talet på någonting annat. Hvarken han eller Clara hade ännu sett på hvarandra. Kuno, som hade Linnea under armen, fann derigenom en ursägt att han ej helsade på det vanliga förtrollga sättet, ty man vet, att Linna var så låghalt, att om han släppt henne. så hade hon stapplat. Clara hastade emellertid fram att fatta Linn6as händer. På sätt och vis lyckligt var det, eller åtminstone ett slags lycka i olyckan att det var på venstra sidan Linnea var låg