Klappande andar och vandrande bord. För ett par månader tillbaka innehöll Nationalzeitung i Berlin ett bref från tidningens korrespondent i London, om hvilken red. intygar, att det vore en man, hvars trovärdighet, skarpsinnighet och samvetsgrannhet vore öfver alla tvifvel — i hvilket bref en berättelse förekom, som genast gjorde stort uppseende i Tyskland och gaf anledning till mångfaldigt skämt, men som sedermera framkallat ett fenomen af högst besynnerlig art. Berättelsen omtalade hurusom en viss fru Hayden från Amerika gaf i London seancer, för frammanande af andar. Fru Hayden skall hafva tilhört en sekt, som i Amerika uppstått, som berömde sig af att umgås med aflidnas andar. Nationalzeitungs korrespondent ansåg nu allt tal han härom förnam vara dårskap, men antog anbudet att öfvervara en seance, som fru Hayden skulle hafva i en af hans vänners hem. Denna seance beskrifves på följande sätt: Vi voro fem personer, nemligen min vän, hans fru, hans syster, en nevö och jag (korrespondenten) församlade i bibliotheksrummet, då betjenten öfverlemnade ett kort och anmälde m:rs Hayden. Hennes manr voro fria och otvungna utan fjesk, hennes yttre intagande och ej utmärkt genom något egendomligt, ej en gång genom de fina kråkfötterna i ögonvinklarne, hvilka våra tecknare lärt oss vara yankeedomens typ. Hon talade flytande, men icke korrekt. Vi togo plats omkring bordet, på hvilket en lampa brann, och sörsjönko i förväntningsfull tystnad. Man hade valt det rummet, emedan det vette åt en vanligtvis tyst bakgata. Tillsalligtvis var dock denna afton en bjudning i grannskapet och af den anledningen mycket buller af vagnar. Några af oss trodde sig höra ett svagt klappande, men voro ej vissa om saken, och vi förfogade oss derföre till matsalen, som vette åt parken och togo plats vid det tunga, fyrkantiga och fyrbenta mahognybordet. Efter några minuter förnummo vi alla ett klappande, som tycktes komma från midten afbordet eller snarare inifrån bordskifvan. Det klappade tre slag, ungefär så här: rapp, tapp, tappLjudet liknade det knattrande, som den elektriska telegrafen gilver ifrån sig. M:rs Hayden lemnade oss ett kort, hvarpå alfabetets bokstäfver voro tryckta i fyra rader och siffrorna ifrån 0 till 9 på en femte rad. Hon lärde oss huru vi skulle spräka med andarne, hvilkas närvaro tillkännagåfves genom klappandet. Den, som ville samtala, skulle koncentrera sina tankar på någon afliden anförvandt — ty sådane komme lättast — och uttala dess namn, antingen högt eller i tankarne. Vore anden väl närvarande, så svarade han genom klappande. Sedan hade man att ställa en fråga till honom, högt eller i tankarne, och att med en blyertspenna eller dylikt gå öfver alfabetet från bokstaf till bokstaf samt sätta märke på den, vid hvilken det klappade. De närvarande började nu pröfva andarne. En af damerna började. Hon talade ej, men gick öfver bokstäfverna med ett blyertsstift, dröjande en sekund vid hvar och en, dervid man här och der hörde ett klappande. Ester en stunds förlopp berättade damen att hon framkallat en afliden väninna och uppfordrat henne att stafva namnet, som var tyskt, hvilket ock rigtigt skedde. Under tiden satt fru H. orörlig, men med otvungen hållning och blandade sig blott då och då i saken, när någon otydlighet i afseende å klappandet förekom, dervid hon gjorde sådana uppmaningar som: Behagar anden klappa tydligare? Vill anden säga om bokstafven är den rätta? — Den dam, som börjat, fortsatte och frågade högt efter en i en aflägsen verldsdel afliden brona ——————