var emellertid nödvändig. Hur var det möjligt att hon kunde glömma Kuno, här, der hon dagligen kunde se hans fönster, der hon omöjligen kunde förbjuda sitt öga att fjerran eller nära uppsöka honom sjelf, der hon dagligen, stundligen kunde komma öfver? Väl hade hon föga utsigt att se denna plan gå i fullbordan, dels emedan föräldrarne väl så långe de lefde och hade sin bergning, icke gerna kunde eller ville umbära henne hemma, dels emedan hon ej för närvarande visste någon plats, men icke dessmindre öfvergaf hon ej sin plan, utan sökte från samma ögonblick den var fattad, att göra sig förtrolig dermed. att vänja sig vid den tanken att tjena hos andra. Middagen försiggick, som vanligt, i all stillhet och tarflighet, men som det i dag var de gamles törlofningsdag, och tillika det ovanliga hade inträffat, att Clara denna dag åt middag hemma — ty hon hade eljest hela tiden brukat att äta antingen hos Florens eller uppe på slottet, då någon af gårdens fruntimmer äfven voro inbjudna — så hade komministern sett sig föranlåten att ta in en butelj öl, för att bedja sin dotter vara välkommen hem igen. När han gjorde detta, tillade han: ja mitt kara barn! väl sitter du inte vid något grefligt bord, och blir undfägnad med tryffel och kalkon, men så hoppas jag att du ändå skall lå