sorekommer samma drom om en bättre jordisk tillvaro. I den nordiska asalåran skall, ester Balders död, efter den stora striden på Vigrids slatt, efter Ragnaröks skymning, en ö åter uppstå i hafvet, grönskande och skön, dit Balder den gode skall återvända och Asarne leka med I guldtaflor i det daggbestänkta gräset, Sednare uppenbarade sig dessa drömmar i formen af ett tusenårigt rike. Kristendomen skulle vara utspridd öfver hela jorden. Alla folk skulle i anda och sanning bekänna Gud och den han sändt hade, och det skulle vara, evigt vara, en herde och ett fårahus. De äro sköna, lyckliga dessa drömmar, och huru man än må bestrida deras giltighet äga de dock en sanning i grunden. En stor författare har ock kallat dem: mensklighetens skönaste, sannaste och tillika vissaste id. Men mot denna föreställning har äfven en motsatt gjort sig gällande: föreställningen om ett mensklighetens tilltagande förderf, ondskans öfverhandtagande på jorden, mörkrets välde, förödelsens styggelse och Jordens tillintetgörelse. Många hafva hyst och hysa ännu denna åsigt. Särdeles har den vunnit i styrka, då några större brytningar uppstått bland menniskorna, då krig och jemmer rasat, eller ock då några ovanliga, för mängden oförklarliga naturtilldragelser, såsom en komets ankomst, en solförmörkelse, en jordbafning eller något dylikt, inträffat. Spådomarne om jordens förstöring, hvilka så ofta varit upprepade och så ofta slagit felt, blifva dock ännu i dag trodda. Så har menniskoslägtet sväfvat mellan det ljusaste hopp och den mörkaste fruktan. I sednare tider har ibland mera upplysta soch tänkande menniskor dessa motsatta föreställningssätt antagit en annan karakter. Man har låtit det slutliga målet träda mera undan och hållit sig mera till den närmast förestående tiden, och frågar sig då: huruvida menniskoslägtet i stort taget går framåt till ett bättre, eller tillbaka till ett sämre? Besvarandet af denna fråga har en stor praktisk betydelse, emedan de som i den menskliga rörelsen se ett ondt, kämpa emot denna rörelse och söka bevara det gamla, under det att de som deri se ett godt, ett löftesrikt hopp om en bättre framtid, med all makt arbeta derför. Man kunde kalla den förra åsigtens bekännare för minnets och de Sednare för hoppets män. De ena blicka oupphörligt tillbaka till det förflutna, som för dem visar sig i de sköna färger, som barndomsminnet alltid äger; de andra se oaflåtligt framåt, der de i hoppet skäda en lyckligare tid. Mellan båda gå det nårvarandes män, som utföra sina värf, utan att synnerligen reflektera öfver den rigtning, i hvilken de verka. De uppfylla sina förrättningar såsom omständigheterna af dem kräfva. Låtom oss göra alla rättvisa! Lätom oss söka bedömma hvarje verklig öfvertygelse icke från vår, utan ifrån dess egen ståndpunkt, Hvilken nordbo tänker sig ej med en viss stolthet den tid, då kraft, fostbrödratro, manligt mod, med flera af de dygder, som vi tillräkna våra gamla förfäder, bodde bland Svithiods berg och dalar? De klinga underbart i våra öron dessa sagor och sånger om hjeltekamp och död, om segrar och ära, om tusensaldiga bragder och afventyr. Hafva vi i vår inbillning rätt lifligt satt oss in i dessa tider, visst förefaller oss då lätt det närvarande något hvardagligt, svagt, förslappadt, kälkborgerligt, och den tanken ligger nära för handen, att den kultur, hvaraf vi berömma oss, icke gjort oss bättre, utan långt sämre. f Huru många poetiska taflor upprullar ej sedermera medeltiden för vår syn! Då skalden och minnessångaren drogo från gård till gård, från slott till slott och sjöngo det skönas lof och tappra riddares bedrifter. Då riddaren drog från land till land, ägnande åt Gud sin — n— ÄV EEE var emellertid nödvändig. Hur var det möi